Alfred Döblin: Resa i Polen ( Bokförlaget Faethon, översättning av Peter Handberg)

Samtidigt som Peter Handbergs egen polska resa publicerades (se bloggen om Världens yttersta platser. Judiska spår) utkom det verk som inspirerat Handberg: Alfred Döblins Resa i Polen från 1924. Det finns något kusligt i denna läsning. Boken är skriven åren före de stora pogromerna och den nazistiska folkmordspolitik som ledde till Förintelsen. Där vi i Handbergs bok möter områden, byar, städer som är ”Judenrein”, finner vi hos Döblin raka motsatsen, nämligen områden, byar och städer som sjuder av judiskt liv.

Döblin noterar, antecknar, funderar. Han blir vittne till en viktig judisk högtid, Sukkot eller Lövhyddohögtiden, och skriver:

En märklig fest för detta folk. Vet de vad de förbereder sig för här? Det är resterna av en naturfest. Vilket trist minne för ett folk av handlare och tänkare. Ingen mark, inget land, ingen stat. Ingen sådd, ingen skörd, ingen natur. På de mörka bakgårdarna bland soptunnor, på smala balkonger utan tak flyttar de in i eländiga trälådor (s.92)

Men han tränger också in i de filosofiska och religiösa resonemangen han möter bland judarna:

De mest genuina judarna har för länge sedan slutat vänta på ”staten”. Man kan endast vidmakthållas i det andliga, därför måste man förbli i det andliga. Det politiska kan inte uppfylla det himmelska, politik skapar inget annat än politik (s.124)

Språkfrågan är här akut, inte bara som en motsättning mellan jiddisch och hebreiska, utan också som en konkret klassmotsättning. Välbeställda hebraister föraktade den jiddishtalande underklassen.

Herrn menar: ingen hebraist tror på fullt allvar på det hebreiska språket i diasporan. Det finns ingen anledning att debattera hebreiskan i Palestina. Det är en konstgjord fråga (s.126)

Så fel den mannen och många med honom skulle få. Idag talas hebreiskan som vardagsspråk av miljoner människor! Det Döblin ser i de omfattande, judiska slumområdena chockerar honom. Han beskriver vad han ser och hans ord är inte ägnade att smeka medhårs:

Ingen som önskar detta folk något gott kan försöka att försköna något här. Att detta här har kunnat uppstå visar hur sned, olycklig och farlig, för sig och sin omgivning, den ekonomiska situationen är för judarna. Detta är effekterna av en politik som förts i århundraden. En återvändsgränd. En fysisk och ekonomisk degeneration förorsakad av andra. Det är en absolut plikt för de politiska ledarna att befria judarna från denna situation. Anblicken av denna fasliga judegata måste inpräntas i deras hjärnor. Och de ska slå sig för bröstet – de som har tvingat dessa människor till detta! (s.164)

Peter Handberg har skrivit ett mycket informativt förord till boken. I sin egen bok för han in resonemang om den beröringsskräck som präglar svensk samtidspolitik, och den stämpelkultur som avfärdar all kritisk diskussion som ”rasism”. 

Döblin ser de manipulativa hoten växa i 1920-talets Europa, han känner doften av en politisk sjukdom som sprider sig. Han skulle få fruktansvärt rätt drygt tio år senare. Lägg gärna hans varnande ord på minnet: 

Men det finns något fruktansvärt i dagens nationalism. Jag tappar all lust att trösta och hota med ”gränser” som har ”tyrannens makt” och där jag urskiljer nationalismens tyranni. Här sitter de nu i skolorna, ukrainare, judar, vitryssar och jag vet inte vad. De olika folken är sönderslitna. Man låter dem inte utvecklas som de önskar. Och nu går allt på tok och snett. De kapslar in sig, är själsligt överhettade. Är besatta, besatta. Vilken förskräcklig olycka, tusenfaldig olycka som kommer ur allt detta. Istället för frihet ser man kamp och lidelse. Ack, alla dessa hundratals små språk! Och historia. Jag vet hur ”historia” lärs ut: storhetsvansinne förenas med okunskap. Jag vet hur ”frihet” lärs ut: med hat mot grannarna. Nationellt medvetande, nationell medvetslöshet (s.171)