Det värsta ruset. Med bilder av Stig Olof Sörensen från Thinnertvätten, tidigt 1970-tal

Foto av Stig Olof Sörensen

 

Foto av Stig Olof Sörensen

Foto av Stig Olof Sörensen

Foto av Stig Olof Sörensen

Det värsta ruset

Med bilder av Stig Olof Sörensen från Thinnertvätten, Nordsjö Färg, tidigt 1970-tal.

 

Vid färgfabriken i Sege fanns vid den tiden en bostadsbarack på andra sidan ån. Där bodde några av de ensamma män som arbetade på fabriken. Skitte-Bengtsson minns jag alldeles särskilt, han hade fått sitt namn av att han ibland struntade att gå på toaletten och lät sin avföring rinna i arbetsbyxorna medan han stod kvar vid sin maskin. En annan har jag glömt namnet på men jag minns att han var finne. När man mötte honom i omklädningsrummet på måndagmorgarna var han mycket abstinent, svetten rann och händerna skakade på honom. Så arbetade han också på den värst utsatta avdelningen, Thinnertvätten. När man sedan såg honom vid frukosten i matsalen, två timmar senare, var han en annan människa. Lösningsmedlen hade gjort honom stabil och stadig på handen. Det fanns många som knöt det till hans alkoholmissbruk, men de som gjorde det glömde bort hans thinnerabstinens. För mig var det en varningsklocka. Och första gången jag själv steg upp en lördag efter avslutad arbetsvecka och gick för att handla i matbutiken, som jag fick erfara en abstinens tappade jag det mjölkpaket jag just tagit för att lägga i varuvagnen. Mina händer skakade, svetten rann och jag blev rädd. Detta hade jag aldrig upplevt förut. 

 

När det hände hade jag arbetat på färgfabriken runt ett år. Färgblandningarnas lösningsmedel hade nu etablerat sig i min hjärna och den ville ha samma ämne varje dag. När hjärnan inte fick vad den skulle protesterade den.

 

Vi som arbetade på Nordsjö Färgfabrik var inte så dumma att vi trodde på förmännens och fackombudens försäkringar att lösningsmedlen var mer eller mindre ofarliga. Däremot var vi från och till arga på ombudsmännen för att de spred ägarnas falska budskap. Vi fick också erfara var de stod den dag vi faktiskt genomförde en så kallat vild strejk. Våra krav var modesta, vi ville ha tolv kronor i timlön och nya rejäla utsugningsanordningar anslutna till varje maskinplats. Fackföreningen, på den tiden var det Fabriksarbetareförbundet, ställde sig genast på företagets sida. Tack och lov var det ingen som lyssnade till dem. Vi fick innan dagen var slut igenom våra krav. Därför gjorde det oss så mycket mer upprörda när vi förstod att de nya utsugsanordningar som monterats på taket till vår avdelning, AF (Alkydfärg), inte hade kopplats in på elnätet. De lite äldre arbetarna på avdelningen framförde våra bistra synpunkter, och sedan fungerade det.

 

Det är många år sedan jag besökte färgfabriken, men det sägs att dessa farliga miljöer, där thinner, alkyd, lacknafta och andra lösningsmedel sakta bryter ner arbetarnas hjärnor inte ska finnas längre.

 

(…)

 

Är det något jag minns särskilt starkt och med stor ömhet så är det arbetskamraterna på färgfabriken. Ett okvalificerat jobb på en sådan fabrik kunde i princip vem som helst få. Det innebar bland annat att människor som förlorat andra och bättre jobb hamnade där, men också att många unga människor som saknade utbildning dominerade arbetsstyrkan. I en kategori för sig själv fanns invandrarna. De kom från Jugoslavien, Grekland och Turkiet, så gott som allihopa. Vi var inte särskilt medvetna om vad det innebar att vara ”jugge” som de kallades där och då. Först i och med mitt engagemang i och kring Albanien växte sig starkare, växte också medvetenheten om de förödande etniska motsättningar i Titos sydslaviska federation. I den fanns serber, kroater, albaner, slovener, montenegriner, bosnier, judar, zigenare, turkar och andra. Albanerna i den delvis självstyrande autonoma provinsen Kosovo styrdes i praktiken av den serbiska minoriteten, och det var statsmakten i Belgrad som drev på serbisk inflyttning tillprovinsen. När Tito dog upplöste de jugoslaviska kommunisterna också Kosovos status som autonom provins och därmed flyttades också – den lilla och formella – makten helt från Pristina till Belgrad. Dessa motsättningar förstod vi inte så mycket av, däremot blev vi vittnen till våldsamma gräl juggarna emellan i rökrummen. 

 

För det mesta var stämningen mellan oss arbetskamrater mycket god. Vi arbetade i blandade arbetslag och varje morgon fick man av basen veta vem man skulle dela maskin med. Jag jobbade lika bra med Polski, Maffia eller någon annan av invandrarna, som jag jobbade med de svenska grabbarna. Något vi ofta skrattade åt i rökrummet var de grova skämten om invandrarna – nej, inte åt skämten i sig utan när de personer som alltför ofta drog dem ställdes till svars av någon av de invandrade arbetskamraterna. Då lydde argumentet från skämtarna nästan alltid: ”Men det gäller inte dig!”. Invandrare i allmänhet kunde man förtala, men de egna arbetskamraterna tillhörde oftast en alldeles särskild, oantastbar, kategori. Så det vi skrattade åt var i själva verket människors dumhet. Men det fanns greker som sa ifrån och betackade sig. Trots dessa pinsamheter på rasterna påverkade det sällan stämningen inne i produktionshallarna. Det var bara två äldre män – bröder för övrigt – som sa nej till att arbeta med invandrarna. Men basen lät dem hållas eftersom de två jobbade så bra tillsammans. De fick leva i sin värld, att de fnyste åt oss spelade ingen roll.

 

Inne på den avdelning där epoxi-färgpulvret tillverkades arbetade jag en period. Avdelningen var känd för sina faror. Epoxi är ett bindemedel som man idag använder i färg för härdande system. Sådana ”tvåkomponentfärger” används bland annat vid målning av båtar. Det pulver vi tillverkade på 1970-talet skulle användas för bilar, och om jag förstod processen rätt så sprutades detta pulver på plåten samtidigt som något slags elektrisk process härdade färgen. Den processen var jag förstås aldrig i kontakt med, så den ter sig så här fyrtio år senare mindre viktig. Vad som däremot är viktigt är det faktum att vi som tillverkade det här färgpulvret och tappade det i plastpåsar nedsänkta i rektangulära papperslådorstod dag ut och dag in i detta gråa, finkorniga damm. Vi var skyldiga att använda andningsmask, och det gjorde vi förstås också, men vi frågade oss ofta vad dammet kunde leda till. 

 

Min arbetsplats var annars för det mesta en vanlig tappningsavdelning för alkydfärg. Varje tappningsstation var flyttbar och helt enkelt ställd på en lastpall som man lätt kunde dra från ett ställe till ett annat. Maskinen bestod av en våg och en tappningsfunktion. Den senare kopplades med slang till undersidan av den stora färgcistern där den färdigblandade, flytande färgen fanns. Man tappade i de för ändamålet valda burkarna, som kunde variera från små 2,5 liters till mycket stora, jag vill minnas att de rymde 20 liter som mest. Två personer arbetade vid varje plats. En skötte tappning och vikt, den andre satte på lock som trycktes till med tryckluft och därefter flyttade burken till den vagn som stod bakom oss. När vagnen var full drogs den fram och en ny kördes fram. När hela färgcisternen tömts, det kunde ta allt ifrån några timmar till en hel arbetsdag, kopplades vagnarna samman och man ringde efter en truckförare som hämtade hela den sammanlänkade vagnkedjan för transport till en lagerbyggnad. Det hela var förstås ett mycket enahanda och monotont arbete. Som allt löpande band-arbete var det en fråga om att arbeta med samma rutiner varje dag och komma upp i maximal hastighet. Vi arbetade med ett gruppackord, så hela avdelningens lön berodde i slutänden på att alla gjorde sitt bästa. Där fanns alltså piskan inbyggd i själva systemet och alla visste villkoren.

 

De där åren som fabriksarbetare var i hög grad bestämmande för mig. Av ackordsarbetet lärde jag mig att livet inte alltid har de allra vackraste dagarna att erbjuda. Men jag skulle inte vilja ha varit utan den erfarenheten och kunskapen. Den har funnits med hela livet som ett perspektiv, som en jämförelse med vad allt det andra varit värt. Friheten fanns inte. Det som gällde var att arbeta ihop en månadslön som täckte den lilla familjens utgifter. Märkvärdigare än så var det inte. 

 

(textfragment ur min bok Ett barn är fött på Sevedsplan)