Erik Andersson fick jag upp ögonen för i samband med hans nyöversättning av Ulysses av Joyce, då han också utgav sin arbetsdagbok Dag ut och dag in med en dag i Dublin.
Det jag fastnade för var förstås hans stil. Stilen är allt! Så när jag fick Tankstrecket som försvann - tack Per! - visste jag vad som väntade. Inte blev jag besviken, tvärtom. Där man bland annat kan köpa boken - här - finns under rubriken "Produktbeskrivning" följande text:
”En gång prövade jag med att göra anteckningar.Det var meningar som dök upp i huvudet och som verkade vara synd att glömma av: »En cyklist rätar på ryggen i nedförsbacken och vevar med armarna väderkvarnslikt.» Men hur skulle jag få in den? En annan anteckning löd: »I gravhögens nedsjunkna mitt växer en bukett vitsippor.» De här meningarna som verkade så pregnanta när jag nedtecknade dem fick mig att bli stel av fasa när jag satte mig framför datorn. Mitt författarskap var inte redo för detta.”
Annat som tilltalar mig mycket i boken är det spretande och överraskande ämnesvalet. Det är inte alla författare förunnat att kunna djupdyka i ett verk av The Beatles (The White Album) och samtidigt förklara för oss varför Vem älskar Yngve Frej blev en av de böcker där Slas nådde ända in i de svenska hjärterötterna, med eller utan filmatiserad version (och därtill meditera över följderna av jordbrukens nedläggning och landsbygdens turistifiering). Samtidigt? I två olika essäer, men i samma bok förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar