måndag 31 oktober 2022

Den frivilliga minoritetssituationen

Östersjön vid Olseröd. Foto: Astrid Nydahl


”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritetssituation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.” (Imre Kertész, översättning av Ervin Rosenberg)

Vill man lära sig av författarna som i den judiska traditionen ser tillbaka på pogromerna och massmorden kan man med fördel välja just Imre Kertész. Hans texter, oavsett när de är skrivna, kastar ett ljus över det skeende vi själva bevittnar just nu. Hur förhålla sig till mördarna? Hur förhålla sig till den senaste massakern?

Imre Kertész talar om ett accepterande av "minoritetssituationen". Han gör det därför att han vet att man kan befinna sig i minoritet oavsett vad. Det behöver, som han säger, inte definieras "rasmässigt" eller med "etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga". I minoritet befinner man sig när man analyserat situationen och dragit lärdom av den. Kertész levde i en tydligt markerad minoritet i det kommunistiska Ungern. När landet befriades från Berlinmurens isolering lämnade han så småningom för Tyskland. Sedan vände han, gammal och sjuk, tillbaka till Ungern, för sin sista tid i livet.

Oavsett var han slagit sig ner, levt och arbetat, har han befunnit sig i minoritetssituationen. Därmed har han delat villkor med alla andra som definierar sig som en minoritet; de som frivilligt valt ensamheten, de som valt att avstå konsumism och popkultur, liksom de som av sociala eller andra skäl stötts ut ur en gemenskap de fötts in i, därför att de valt en kontroversiell väg i ett eller annat avseende. 
Men det som alltid skiljer sådana minoriteter från den judiska är att de första alltid kan väljas inom ramen för en anonymitet, medan de islamistiska mördarna alltid söker upp och dödar judarna, just för att de är - judar. Kertész kallar sitt val frivilligt, förvisso, och hans andliga livsform bygger på "den negativa erfarenheten", och därmed har han sagt att hans val har att göra med det judiska ödet. Ändå måste man komma ihåg att den islamistiska ideologin alltid har oss andra, oavsett vilket folk vi tillhör, som måltavlor, eftersom det som förenar oss är att vi är otrogna, orena och därmed betraktade som "fiender" till profeten. Vi är kuffar.

Efter varje massaker är det viktigt att påminna sig själv och andra om detta.

söndag 30 oktober 2022

Ida Börjel: Ringa hem. Dokumentärdikt (Ariel förlag)

 


Varje dag kan vi läsa i svensk och internationell press om de vidrigheter Putins soldater gör sig skyldiga till som ockupanter i Ukraina. Vår tid är – eller borde vara – mer upplyst än någonsin. Krigsförbrytelserna går inte att dölja.

 

Poeten Ida Börjel har utgivit en kusligt aktuell bok i ämnet. Ringa hem heter den, och mycket riktigt är texterna baserade på autentiska telefonsamtal från krigets smutsiga hantering, hem till mödrar, flickvänner och andra anhöriga.

 

Det är en minst sagt motbjudande och fasansfull verklighet som möter läsaren. 

 

I sitt förord skriver Sergej Lebedev:

 

”När ryska intellektuella idag frågar sig hur den ryska arméns förfärliga övergrepp på ockuperad mark i Ukraina kunde bli möjliga, hur Butja och Mariupol kunde bli möjliga, så förställer de sig en aning.

Butja och Mariupol har alltid varit möjliga.”

 

Och konkret om de inspelade telefonsamtalen skriver han:

 

”Jag tycker mig känna igen tonfallet, nästan en viss ton, en not.

Det är så ondskans uppriktighet låter.

 

Dessa samtal utspelas inom den imperialistiska, rasistiska överlägsenhetsdiskurs som är så dominant i Ryssland.”

 

Man måste verkligen läsa detta förord, för att alls uthärda bokens grymheter. Ida Börjel har gjort ett viktigt arbete med sin bok; hon visar, bortom alla fraser på presskonferenser och tv-reportage, hur våldtäkten på Ukraina ser ut. Låt mig avsluta med ett exempel och understryka att det är så här samtalen ser ut:

 

”26 MAJ

vi rensar källare


Vi rensar källare   vill du

veta hur

vi frågar inte om det är någon där

vi kastar in en granat

helvete

fan bryr sig   *skratt*   vår enhet

kallas    den kallas för Självmordspatrullen

 

Allvarligt

 

Halssnittspatrullen    fan bryr sig

killarna

berättade att det fanns en annan enhet

de fångade en kvinna

skar av henne tungan

så hon inte kunde säga nåt

tog henne sen

jag gör saker här       jag

slår sönder alla     jag

helvete heller att jag bryr mig

civila

eller inte      oavsett

 

Jag vet

 

Jag skär av öron     helvete

jag bryr mig fan

inte ett piss    jag kan ta

en kniv och skära

öronen av folk    inte fan

bryr jag mig om det

 

Maksimka

 

Fan skulle jag bry mig för    även fast

det händer i Ryssland”


***


Omslagets hare har sin bakgrund i att de dyker upp som "smeknamn i telefonsamtalen, harungarna, den språkliga intimsfären på ryska är strösslad med diminutivformer av egennamn..."

Efterstarr, efterrätt och dagen efter

Här vilar Kafka i Prag. Foto: Mikael Nydahl

Efterstarr är detsamma som besvär med synen efter en starroperation. En sådan gjordes på mitt högra öga 2017. I förra veckan var synen så minimal att jag fick gjort en laserbehandling akut. Men fortfarande dansar svarta flugor framför mig och fortfarande är synen jämförbar med en tät dimma över Östersjön.

Efterrätt fick vi både under fredagen och lördagen. Astrids 75:e födelsedag i torsdags följdes av en fin fredagsfest med lite släkt och vänner, ytterst få det här året eftersom pandemin lärde oss att det lilla formatet i kombination med ödmjukhet skapar bättre stämning runt bordet. Det visade sig stämma. Efterrätten bestod av en ljuvlig, av Astrid bakad chokladtårta.

Dagen efter har jag varit tre dagar nu. Det beror både på vinet och de begränsade krafterna. Vinet kom från Portugal.

Söndag är det och jag ska samla mig inför den nya veckan.

Randy Glasbergen (1957 - 2015) hade en humor som fortsätter skära in i vår tid och brist på kultur.



lördag 29 oktober 2022

Mikael Nydahl prisad för sin gärning

Foto och text ur Kristianstadsbladet

Mikael Nydahl: ”Kriget mot Ukraina innebar ett nödläge så jag drog igång förlaget igen”

Översättaren och förläggaren Mikael Nydahl, Linderöd, är årets mottagare av Kristianstadsbladets Kultur- & Nöjespris. För sitt litterära arbete och sin kamp för det fria ordet. 


Vi mötte honom för en intervju. Om hans väg in i litteraturens värld, men än mer om det katastrofala kriget i Ukraina som han har engagerat sig djupt i. 


Mikael Nydahl, översättaren, förläggaren, skribenten med mera har länge varit lika engagerad i litteratur som i frågor om demokrati och kampen för det fria ordet.

Nu får han Kristianstadsbladets Kultur- och Nöjespris för 2022 och vi ses över en fika för att blicka både bakåt och framåt. Det är också så jag tänker börja intervjun, från hans steg in i förlags- och tidskriftsbranschen och vidare till idag.

Men så blir det inte.



Det finns ett krig som förstört så många liv och påverkar oss alla, så även Mikael Nydahl, som ägnat stor del av sitt liv åt just de här delarna av världen. Ryssland, Ukraina, Belarus…

– Nästa år fyller jag 50 och plötsligt tillhör jag den vuxengeneration som bär ansvar för utvecklingen. Och jag som växte upp i tron att vår föräldrageneration redan hade gjort det, säger Mikael Nydahl och fortsätter.


– Men det vi ser nu i Europa är en katastrof, inte bara för kriget som pågår. Som ung upplevde jag att våra samhällen hade väldigt starka demokratiska resurser, som skulle skydda oss för lång tid framöver. Men nu känns det som om de här demokratiska buffertarna är förbrukade, och att vi gått in i en tid då vi måste göra vad vi kan för att än en gång aktivt fylla på dessa demokratiska förråd. De odemokratiska politiska strömningarna växer sig allt starkare i flera länder.


”Nu känns det som om de här demokratiska buffertarna är förbrukade, och att vi gått in i en tid då vi måste göra vad vi kan för att än en gång aktivt fylla på dessa demokratiska förråd.”


Litteraturen är ett steg för att nå dessa mål. Att genom texter – allt från artiklar till vittnesmål och dikter – lyfta fram personliga röster och berättelser skapar ett engagemang, en ökad medvetenhet och flera plattformar. Det är här Mikael Nydahl rör sig.

– Mest av allt sysslar jag väl med ett slags folkbildning. Att översätta, ge ut texter, göra artiklar tillgängliga, skapa mötesplatser, bygga nätverk, agitera. Givetvis är litteraturen en självklar del i allt detta, men den är aldrig ensam, utan är en del av alla dessa processer.


 

I höst har hans förlag Ariel gett ut två nya böcker, och det trots att han för något år sedan bestämde sig för att låta förlaget vila för att få mer tid till just folkbildningen. Plus att han fick ett tvåårigt uppdrag att undervisa i litterär översättning vid Litterär gestaltning på Valand i Göteborg.

Ändå är hans förlag i höst aktuellt med en antologi med texter av 25 ukrainska författare (”Under Ukrainas öppna himmel”) och en bok av Malmöförfattaren Ida Börjel (”Ringa hem”), där hon har gjort dikter av ryska soldaters telefonsamtal från fronterna i Ukraina hem till sina familjer.


– När Ryssland startade kriget mot Ukraina uppstod ett nödläge, berättar Nydahl. Så det snabbaste och bästa sättet att få ut en antologi med texter om och ur det pågående kriget var att dra igång förlaget igen. Jag är långt ifrån ensam i detta arbete, och eftersom Ida Börjel är en av personerna i de här redaktionella kretsarna bestämde vi oss för att även ge ut hennes bok. De kommer ur ett och samma pågående samtal.


Antologin består till största delen av nya texter av författare och skribenter från Ukraina. Hur gick du till väga? 


– Sedan tidigare har jag kontakt med de litterära miljöerna i de här trakterna. När kriget bröt ut den 24 februari hörde vi av oss direkt till människor vi kände: ”Vi finns här, vad kan vi göra för att hjälpa er?” Snart började texter rulla in, och vi kom i kontakt med nya personer. De här texterna publicerade vi i olika sammanhang, bland annat på dina kultursidor, och nu när boken är klar känner jag hur viktig den är för att skapa nya mötesplatser.



Boken, som ges ut i samarbete med Svenska PEN, släpptes för ungefär en månad sedan på Bokmässan i Göteborg. På plats var även två av poeterna, som berättade om sina texter och erfarenheter av kriget. Efter Bokmässan presenterades den även i Stockholm och Uppsala.


– Att för en svensk publik få möta författare på det här nära sättet ökar förståelsen av vad som händer och vad så många människor tvingats gå igenom, säger Mikael Nydahl och tillägger.

– Och texterna i boken är något helt annat än den nyhetsrapportering som dagligen strömmar in. Nyhetsbevakningen behövs den också, men de litterära berättelserna kan skapa ett annat slags delaktighet och insikt hos läsarna.


”Nyhetsbevakningen behövs den också, men de litterära berättelserna kan skapa ett annat slags delaktighet och insikt hos läsarna.”



Nästa utgivning av Nydahls förlag är del 8 i skriftserien ”Gotlandssamtal”, där skribenter främst riktar blicken mot den kvävda ryska yttrandefriheten. I detta snart aktuella häfte binds de ryska övergreppen i Tjetjenien ihop med det som nu sker i Ukraina.


– Båda de här övergreppen hör ihop med Rysslands obearbetade historia från 30-talet och framåt. Efter Sovjetunionens fall fanns det en period då man började bearbeta landets mörka historia, men sedan flera år är de organisationer och enskilda personer som sysslar med det arbetet utsatta för allt hårdare repressalier. Med Putin vid makten handlar det istället om att etablera en idealiserad och nostalgisk syn på den ryska historien.


”Det krig som Ryssland inledde 2014 och eskalerade i februari i år är inte bara ett krig mot Ukraina, det är ett krig mot hela vår del av världen och de öppna, demokratiska samhällen som vi har skapat.”



För Mikael Nydahl är den ryska statsmakten ”öppet fascistisk”, och det pris som landet kommer att få betala efter att de förlorat det pågående kriget tror han kommer att bli oerhört högt. Han jämför med den moraliska självuppgörelse som Tyskland fick gå igenom efter andra världskrigets slut.


– Det krig som Ryssland inledde 2014 och eskalerade i februari i år är inte bara ett krig mot Ukraina, det är ett krig mot hela vår del av världen och de öppna, demokratiska samhällen som vi har skapat. Just nu är det Ukraina som för den här kampen mot Ryssland, men förhoppningsvis kommer de europeiska demokratierna att inse vad som står på spel och ge Ukraina allt stöd det behöver. Centralt i denna utveckling är att överbrygga den gamla etablerade klyftan mellan öst och väst. Det finns bara ett Europa.


Hur vågar du säga att Ukraina kommer att vinna kriget?


– Så är det, Ukraina kommer att gå segrande ur det här kriget. Men det innebär inte att problemen är över, långt därifrån. Det som pågår är ett folkmord, en enorm tragedi som under lång tid framöver kommer att ge ett traumatiserat land och befolkning. Det kommer krävas minst två generationer för att bearbeta allt, svarar Mikael Nydahl och tillägger:


– Min generation kommer att få ägna återstoden av vår livstid åt att ta hand om de trauman som Ukrainakriget nu ger upphov till. Så det är bara att börja arbeta med en gång. Jag försöker just nu till exempel att hinna plugga ukrainska. Än så länge går det dock sådär.



”Min generation kommer att få ägna återstoden av vår livstid åt att ta hand om de trauman som Ukrainakriget nu ger upphov till. Så det är bara att börja arbeta med en gång.”


Fakta

Mikael Nydahl

Född: 1973, bodde de första åtta åren i Malmö, därefter i trakterna av Tollarp.

Bor: Knopparp, utanför Linderöd.

Familj: Sambo med översättaren och skribenten Lida Starodubtseva, med tre barn, bonusbarn och utflugna inräknade. 

Är: Förläggare, översättare, skribent med mera.

Yrkeshistoria: Tog på slutet av 90-talet över tidskriften och förlaget Ariel efter sin far Thomas Nydahl och har därefter drivit dem vidare. Har gett ut något hundratal titlar, de flesta av författare från Ryssland, Belarus, Polen och intilliggande länder. Mest känd är Olga Tokarczuk, 2019 års Nobelpristagare.


Får Kristianstadsbladets Kultur-och Nöjespristagare 2022, och det med följande motivering: 


”Med lika stor kunskap som stort engagemang har årets pristagare under många år arbetat med litteratur, inte minst från Ryssland, Belarus och Polen. Han är, och har varit, översättare, tidskriftsredaktör, skribent och förläggare. Men också en aktivist för det fria ordet, och under senare år har han med kraft och av tyngsta betydelse visat på den mörka utvecklingen i Ryssland när det gäller tryck- och yttrandefriheten. Bara under de senaste månaderna har hans förlag Ariel gett ut två böcker med röster från och om den ryska invasionen av Ukraina. Titlar som gör skillnad. För sina insatser för litteraturen och det fria ordet går Kristianstadsbladets Kultur- och Nöjespris år 2022 till... Mikael Nydahl.”


Priset delades ut under Kulturgalan på Kulturkvarteret i Kristianstad, fredag den 28 oktober.

Fotografen Mikael Persson vill att Mikael Nydahl följer med ut på Östra Storgatan för att kunna ta lite fler bilder. ”Får jag ta på mig jackan”, undrar Nydahl, ”så jag inte fryser”. 

Själv sitter jag kvar vid bordet och bläddrar igenom de svårlästa anteckningarna. Tänker att det är som bilder över vår tid. Svåra att tyda, men för att komma vidare är det nödvändigt.


Och när Mikael Nydahl är åter ställer jag äntligen den där frågan som jag hade tänkt inleda vårt samtal med. Hur hans resa in i den här litterära världen började?


– Det arvet fick jag med mig hemifrån, från mamma och pappa. Det fanns böcker i hemmet och att vara politiskt intresserad var en självklarhet. När sedan pappa (Thomas Nydahl, red. anm.) började fundera på att kasta in handduken när det gällde hans förlag var jag och en vän i dessa trakter intresserade. Vi hade drömmar och idéer. Så runt 1997-1998 tog vi över, och nu har det gått 25 år. Mycket har hänt, men förlaget har jag kvar och även tidskriften Ariel lever vidare, fast den sedan länge har flyttat hemifrån och även bytt namn till Kritiker, säger Mikael Nydahl.


– Själv är jag otrolig tacksam att jag har kunnat ägna mig åt det som jag verkligen ville arbeta med. Även om det från och till inneburit ett asketiskt liv.


”Det kulturella arvet fick jag med mig hemifrån, från mamma och pappa. Det fanns böcker i hemmet och att vara politiskt intresserad var en självklarhet.”



Sune Johannesson: ”Att bevaka och prisa den lokala kulturen är oerhört viktigt”

2022 års mottagare av Kristianstadsbladets Kultur- och Nöjespris är Mikael Nydahl – en översättare, förläggare och skribent som det känns helt rätt att lägga in i vår imponerande lista av pristagare. 

Sune JohannessonSkicka e-post

Krönika • Publicerad fredag 21:00



Det började 2006. Kristianstadsbladet fyllde 150 år och det firades på flera sätt under hela året, men under hösten satte vi upp ett cirkustält på Stora Torg som blev en del av vårt jubileum. 

Ett av de nya initiativen var vårt Kultur- och Nöjespris, som ett sätt att prisa och lyfta fram det lokala kultur- och nöjeslivet som har så stor betydelse. På plats var journalisten Gellert Tamas, uppvuxen i Tollarp, för att ta emot det allra första priset. Prisutdelare var jag och min dåvarande kollega på nöjesredaktionen, Lisa Appelqvist. 

”Utan ett fritt kulturliv, vad har vi då för samhälle?”

Sune Johannesson

Läs mer: 

”Kriget mot Ukraina innebar ett nödläge så jag drog igång förlaget igen”


 

När Mikael Nydahl under gårdagskvällens Kulturgala tog emot årets pris är jag fortfarande prisutdelare, men nu ihop med nöjesredaktör Anders Mårtensson. Och när jag blickar bakåt undrar jag om inte de här priserna är bland det viktigaste vi har gjort. 

ANNONS

Kulturen behöver få vara fri och bestå av en rik mångfald, som ger oss allt från gråt till skratt, från kritiskt ifrågasättande föreställningar till utställningar, föredrag och musik med hur många ackord som helst. 

Detta finns i våra samhällen, även i dessa nordostskånska trakter, och alla lokala kultur- och nöjesaktörerna förtjänar att bli omskrivna, applåderade och prisade. Då, nu och framöver. 

Utan ett fritt kulturliv, vad har vi då för samhälle? 

”I år säger jag grattis till Mikael Nydahl, men framförallt säger jag – tack för allt du gör och har gjort. Du gör skillnad.”

Sune Johannesson

Att som lokaltidning ha en aktiv kultur- och nöjesbevakning – digitalt och i pappersformat – är ett ansvar vi självklart axlar, men också att en gång om året ges möjlighet att räcka över en prischeck till några av alla dessa aktörer känns lika fint som viktigt. 

Så i år säger jag grattis till Mikael Nydahl, men framförallt säger jag – tack för allt du gör och har gjort. Du gör skillnad. 

 

 

Lissabon på gammalt vykort

 


Av en god vän i den portugisiska sfären fick jag detta gamla vykort. Det visar Praça do Comércio (Terreiro do Paço) i en annan tid. Jag sjunker in i bilden och föreställer mig att en av de personer som korsar torget till fots kan vara Fernando Pessoa. Bilden är tagen ungefär från den plats där anrika Martinho da Arcada ligger. Pessoa satt där dagligen, åt och drack, spelade schack eller skrev. Inga bilar syns till. Ute på floden Tejo ser vi en handfull fartyg. Inget av den stress och hets som idag utmärker platsen tycks ha funnits då.

**

När människor numera skriver till mig från Lissabon – eller på väg dit för en semester – märker jag hur mina 1980- och 1990-talsvistelser i staden (många, intensiva) klingat av som ett minne. Lissabon gav mig det bästa av livet. Inte minst fadomusiken som kom att bli en nära följeslagare och inspiration under mer än 25 år. Trots böckerna jag skrev i ämnet är nu också fadon på väg bort. Vad beror det på? Nej, jag har inte tröttnat på den, rakt tvärtom. Det är nämligen så, att om jag lyssnar till fado börjar jag gråta. Varje gång. Men så lyssnar jag bara på den bästa och det innebär i nio fall av tio den klassiska, mycket traditionella, om jag får ett sådant infall. Det är själva beviset på hur mycket de åren betydde för mig.

fredag 28 oktober 2022

Rebecca Ädel, Hitler och judehatet

Foto: Astrid Nydahl

 

 När en tongivande nazist skrev att det behövs en ny Hitler svarade Ädel:

”Bra! Man får ett leende på läpparna när man läser sådant här! :-)”

 

(Ur Expressens granskning av SD-politikern Rebecca Ädel i Nynäshamn)


Låt oss tala klarspråk om detta. De övervintrade nationalsocialister som finns kvar i SD ska förstås lyftas fram, kläs av och visas som exempel på den stinkande sump som befolkar delar av den politiska klassen.

När vi talat detta klarspråk är det dags att vidga och fördjupa bilden.

De värsta antisemiterna i dagens Sverige är importerade från islams kärnländer. Dessa människor hatar judar så starkt att man måste skydda sig mot dem - här i Sverige. Hitlers berömda bok säljs i hela den arabiska världen. Det är både spridd, läst och tillämpad.

Men det finns också en ny Hitler, i högsta grad verksam med sitt eget folkmordsprojekt. Han heter Putin och leder det Ryssland som förgör Ukraina och det egna landet.

Det är viktigt att lära av historien. Frågan är vilken annan lärdom vi får av exemplet Ädel, än att SD alltjämt misslyckas med att rensa ut de värsta tomtarna.

Försök till Europaresa, från Lissabon och norrut, 1985

Presskortet från Sydsvenskan


Kanske var det tredje resan till Lissabon, jag skulle göra den med kollegan och vännen Per. Vi hade fått lite kläm på staden och hade bestämt oss för att förena nytta med nöje. Först en vecka där med fado och litteratur. Sedan skulle vi ta oss norrut och bland annat göra ett stopp i Porto för intervju med Eugénio de Andrade, och vidare in i Spanien och norrut i Europa, med stopp i såväl Frankrike och Österrike, som Tjeckoslovakien och (Väst-)Tyskland. Sydsvenskan nappade på idén att göra en reportageserie om resan och de europeiska miljöer vi ville skriva om. Vi fick också ett anständigt förskott.

Min hälsa vacklade men vi reste. Jag bestämde mig för en alkoholfri resa, men magen bråkade ändå. Jag fick återvända till hotellet ibland och Per fick ensam fortsätta det vi höll på med. När vi besökte det portugisiska författarförbundet för ett avtalat möte kollapsade jag. Vaknade i en soffa med en läkare som undersökte mig. Han trodde att det kanske ändå var “turistmagen” som spökade.

Dagarna gick, vi fick en hel del uträttat, bland annat gjorde vi ett återbesök på det portugisiska bokinstitutet som flyttat från moderna lokaler på Avenida da República, där vi första gången besökt dem, till minst sagt ruffiga lokaler där regnvattnet droppade från tak och väggar. Vi var runt på olika institutioner, vi samtalade oss fram. På sjunde dagen skulle vi ta tåget från den gamla Santa Apolónia-stationen. Vi väntade först i en dunkel krog medan en fotbollsmatch ekade från tv:n i lokalen. När vi kom in på stationen sökte vi upp rätt perrong. Det tog kanske en kvart, så kollapsade jag igen.


Jodå, vi hann med en hel del ändå. Inte bara
den portugisiska allmänvänsterns stora
1:a maj-demonstration, utan också sossarnas grillfest i
Edvard VII:s park, samtal med brasilianska
och portugisiska kollegor i Palácio Foz,
spårvagns- och hissresor (Eiffels!), fado och vandringar.


Den här gången var det så illa att Per ringde ambulans från informationsdisken. Den kom. Men inte blev vi välvilligt bemötta. Jag fick genast anklagelsen “ännu en berusad turist” kastad i ansiktet, trots min vecka av total alkoholfrihet. Per fick inte följa med i ambulansen så han fick kasta sig i en taxi med alla våra väskor. Jag hamnade på ett sjukhus jag aldrig glömmer, någonstans i Alfama, ett gammalt, nedslitet fattigsjukhus.

I salen där man packade in alla väntande patienter blandades havande kvinnor med trafikskadade. Ett inferno av skrik och gnyenden, i taket satt blod och gul- eller rödfärgade bomullstussar.

Läkaren tittade till mig. Han trodde nog också jag drabbats av turistmage, så jag smet ut och tog en taxi till hotellet. Där satt Per. Vi bestämde oss för att avstå Europa-resan med tåg och tog charterflyget hem igen (vår resa var en vanlig charter, där vi inte ens informerat om att vi skulle försvinna på plats) - och i Malmö kom jag in akut, den preliminära diagnosen löd gallsten.

De hittade inga fel på mig. Med mig hem fick jag en remiss till centralsjukhuset i Kristianstad och många undersökningar gjordes, den ena obehagligare än den andra. Till sist sa den legendariske invärtesmedicinaren Schölling att han började ana vad problemet var, jag fick en ny remiss och slutade på psyket en tid senare. Inga fysiska fel alls. Diagnosen blev "panic dissorder” - så stod det i broschyren jag fick, kanske för att panikångest ännu inte etablerats som diagnos i Sverige. Läkaren jag fick träffa då har jag kunnat vända mig till under alla dessa år, han är jämngammal med mig och har följt mig sedan 1985.

torsdag 27 oktober 2022

Högtidsdagen torsdag som också är sjukdag

Foto: Astrid Nydahl
 

I dag fyller min livskamrat Astrid 75 år. Vem hade trott det? Varken hon eller jag, men det är ett faktum.

I går morse förvärrades min ögon-sjukdom. Blev bara ett grått moln på högerögat. Kom in akut med misstänkt blodpropp i ögat, och möttes av två sköterskor, från Kosovo respektive Rumänien.

Det var ingen propp, tack och lov.

Läkaren Tamas var från Ungern, ett äldre underverk till läkare. Först laserbehandlade han höger öga, och synen kom tillbaka. Sedan bokade han in mig för operation av vänster öga, som också det drabbats av grå starr och förändringar på gula fläcken.

När operationen är gjord och ögat fungerar blir det dags för optiker att undersöka mig för nya läsglasögon. Generöst bidrag har jag fått från läsaren Kenneth K. och jag tackar ödmjukt för det.

Ingenting av sjukdom hindrar mig att fira Astrid i dag! Och i morgon, fredag, kommer några barn och barnbarn hit för en 75-årsmiddag.

Astrid i København på 1990-talet.



onsdag 26 oktober 2022

Detta intrång i våra liv är i alla avseenden oacceptabelt

Strandängen i Bromölla. Foto: Astrid Nydahl
 

Vad pågår i vårt arma land? Det enkla svaret kunde innefatta ett antal ting: pistoler, gevär, bomber... men också ett antal handlingar: misshandel, våldtäkt, rån, överfall, inbrott, bedrägeri... och som inte det vore nog kunde man komplicera svaret. Vår kulturminister sa i en stor intervju med TT i måndags, att två av våra största problem är, hör nu: brottsligheten och kriminaliteten! Är det inte en fantastisk tankevurpa? Man undrar vilket av de två de tar itu med först.

Behöver jag säga det? Jag återvänder i tankarna till halshuggningen i Paris av en tolvårig flicka, och ställer frågan: är den representativ? Ja, den är ju det. De gripna för det bestialiska mordet är algerier. Vad de tror på bryr jag mig inte om. 

Hur var det nu vi sa, var det inte just att det bakom verkan döljer sig en orsak, och att denna orsak ska sökas utanför en svensk tradition (eller vilken annan europeisk tradition som helst, för den delen). Detta intrång i våra liv är i alla avseenden oacceptabelt. De som organiserat och planerat det är bara värda förakt. 

Från Twitter i dag:



 

tisdag 25 oktober 2022

Djävulens kök

 

Per Erik Tell: Djävulens kök. Reportage och reflektioner från världens vimmel (Ultima Esperanza Books)

 

”Det finns inget mörkare än en bulgarisk landsväg en mulen sommarnatt” ( ur boken )

 

Den som läst Per Erik Tells resereportage vet vad som väntar när de samlas i bokform. I nya boken, Djävulens kök, är det precis så bra som jag väntat mig. Tell har en förunderlig förmåga att blanda högt och lågt, fakta med intryck och resandet med skrivbordet hemmavid.

 

Det han kallar världens vimmel är i den här boken bland annat Holland, de skandinaviska länderna, Tyskland, Italien, Rumänien, Turkiet, Grekland, Bulgarien, Ukraina, USA och Indien. Observera mitt uttryck: bland annat. Ty det är så många fler länder som ryms innanför bokens pärmar.

 

Uppdaterad är han förstås. En Ukraina-text slutar med dessa uppfordrande ord: 


”Efter det ryska anfallet mot Ukraina är utgångspunkten för turismen sönderslagen, men det finns förhoppningsvis en potential för framtiden, och Odesa bör vara ett av de främsta besöksmålen.” 


Det är bara att hoppas att Odesa, liksom resten av Ukraina överlever Putins militära fascism och kan resa sig igen.

 

Bland mina favoritreportage finns resan med tåg från Istanbul till Sofia. Som grädde på moset får han där ett äkta Orientexpressen-mysterium att reflektera kring.

 

”Framtiden tillhör hästen. Automobilen är ett övergående fenomen” citeras den tyske kejsaren Wilhelm II ha sagt i slutet av 1800-talet.

 

Per Erik Tell är en kuriosa-samlare, det vet jag. Men han är också en initierad berättare och skildrare av såväl det högst verkliga som det mer eller mindre otroliga. 

 

 

Sverige faller samman - dag för dag

Foto: Astrid Nydahl
 

Körskolor måste installera larm i bilarna, sägs det. Orsaken: missnöjda och misslyckade män som inte klarar uppkörning vill ha körkort ändå och slår helt enkelt lärarna sönder och samman.

De sektorer av det forna Sverige som faller samman går inte längre att räkna ens på bägge händernas fingrar.

Kan vi göra annat än se på, gömma oss och hänga tjocka gardiner för fönstren? De opinionssiffror och valresultat som presenteras med jämna mellanrum säger ju ingenting om framtiden. Tvärtom, det pågår ett skred ner på minsta ortsnivå, som endast människorna just där får kännedom om.

 


måndag 24 oktober 2022

Endast i butiken blir den ensamma människan uppfylld av ett sammanhang

Foto: Astrid Nydahl 

Ensamheten, hur lever vi i den? Jag har läst en intressant essä om förbindelsen mellan den totalitära makten och den ensamhet som gagnar totalitarismen. Den är skriven av Samantha Rose Hill, chef för Hannah Arendt Center for Politics and Humanities. Hennes essä är inte alltid enkel att förstå. Men när jag kommer till följande avsnitt känner jag igen mig (min översättning):

 

I ensamhet är man förmögen att hålla sig själv sällskap och att samtala med sig själv. I ensamhet förlorar man inte kontakten med världen, eftersom världen som erfarenhet finns ständigt närvarande i vårt tänkande. För att citera Arendt, när hon citerar Cicero: ”Aldrig är en människa mer aktiv än när han gör ingenting, aldrig är han mindre ensam än när han är för sig själv.” Det är just detta som ideologiskt och tyranniskt tänkande förstör – vår förmåga att tänka med och för oss själva. Detta är roten till organiserad ensamhet.

 

Nå, jag läser och tror mig förstå. Ändå är det något i mig som gör uppror mot det hon kommer fram till. Hur skulle denna samvaro med sig själv kunna vara ”roten till organiserad ensamhet"? Om hon med det menar att varje ideologiskt/tyranniskt tänkande, fullbordat som totalitärt samhälle, leder fram till den postmoderna fragmentisering som gör oss alla ensamma, kan jag hålla med, men jag tror snarare att hon menar att det ideologiskt/tyranniska tänkandet förstör vår förmåga att vara för oss själva. Ändå är ju totalitarismen så intimt sammanvävd med konsumismen. Endast i butiken blir den ensamma människan uppfylld av ett sammanhang. Att det är konstgjort och flyktigt kanske inte spelar någon roll då? Förmågan att vara för sig själv kan då se ut som den ultimata friheten, trots att den i allra högsta grad är inbillad. Bara den som konsekvent vänder det konstgjorda livet ryggen kan uppnå den inre friheten.