Kan man diskutera förändringar i människans beteende utifrån studier som är kortsiktiga? Frågan slog mig när jag läste José Ortega y Gassets bok Massornas uppror (Natur och Kultur 1934, översättning och introduktion av Alf Ahlberg). Den publicerades 1930 och byggde på två tidigare studier av honom, dels boken Espana Invertebrada som kom 1922, dels en artikel i El Sol med titeln Masas, 1926, samt i två föredrag hållna i Buenos Aires 1928. När man läser en så pass gammal bok är man övertygad om att analyserna kan komma att halta, och att de exempel som leder fram till resonemangen kan te sig minst sagt föråldrade. 

Men det märkvärdiga med Massornas uppror är att den ter sig så aktuell, så starkt applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor som befolkar kontinenten.  Vi får här bekanta oss med begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara använda ett begrepp som elit betraktas som suspekt. Författaren menar att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De idel och den kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara giltig. Vem är eliten i hans föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen. 

Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassen låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, ryggmärgsreaktionerna istället för analys och kunskap, hötorgskonsten, kiosklitteraturen (och det är inte utan att man känner igen sig om man lever i en epok av schlagerdyrkan, shoppingrundor, vrålande "opinioner" och en deckarlitteratur som totalt dominerar offentligheten).

 

"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..." Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur Sammanfattning av sönderfallet från 1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen). 

 

Ändå ville jag återigen citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han: "Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes." Man skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed presenterar sig i världen som lösningen på människans problem? 

Profeten träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster. "Om ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå, dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som tyranner." Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista: "Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"

 

 ”Ja, just då minns jag mina underbara pseudo-luffar-vistelser i Paris; poesi, vin, mystiska möten, gator och plötsliga insikter (…) ’Episoderna’ är kanske mitt ’testamente’. Där finns de små kornen av verklighet från mitt liv. God natt från Tavastland, (ligger här mellan Lahti och Hämenlinna).” 3/7-1997

Ur brev från Anne-Marie Berglund, som ingår i Sedan möttes vi i Paris, redaktör Thomas Nydahl, Occident 2021

 

Det är många år sedan jag upptäckte Buddy Miller. Han är en ovanlig artist som är sparsam med sina utgivningar. Nya skivan som kom i dagarna är den första på femton år.

Han uppträder till exempel med Emmylou Harris. Hon är också med på nya skivan.

Jag har aldrig haft en tanke på att öppna ett Spotify-konto, men nu gjorde jag det. 

Hans nya album bär endast hans namn. Men om jag skulle rekommendera en sång för närmare bekantskap, så blir det den där både Emmylou Harris och Teresa Williams medverkar. 

The Inner Sanctum of God: https://music.youtube.com/watch?v=Oz18431sItw&list=OLAK5uy_m9844Fp2yAtvMIow2ydxvOEcXmz3bakL

 

 

Nya synagogan på Oranienburger strasse i Berlin. Foto: T.N.

 

Niklas Ekdal i DN för ett bra tag sedan:

Västmakternas passivitet är dubbelt ohållbar. Dels kommer historiens dom att bli brutal när vittnesmålen staplas från platser som Mariupol. Dels etableras ett livsfarligt prejudikat.

Vad ska hindra Putin när han hotar nästa land med atombomber? Vad hindrar Kim Jong-Un att ta över Koreahalvön med samma metod?

Nato har inget annat val än att ingripa i Ukraina. Att bara skicka vapen räcker inte. Ju längre vi väntar, desto högre blir insatserna – för att inte tala om det mänskliga lidandet.

Jag delar den uppfattningen. Hela min syn på krig och fred förändrades under Balkankrigen. Serbien hade fria händer i både Bosnien och Kosova. De genomförde den ena massakern efter den andra. Deras ledare log motbjudande varje gång en journalist ställde frågor. Daytonavtalet för Bosnien innebar inte fred utan endast eld upphör. Det kan brytas till hett krig igen. FN-trupperna i landet fick inte använda vapenmakt. 

Det var ett vidrig skådespel. Först när NATO ingrep under Kosovo-kriget blev det en förändring. Det är en läxa jag lärt mig. 

Med dagens Putin-fascistiska våldtäkt på och förstörelse av Ukraina finns det inget val. Hela kartan har politiskt och militärt ritats om. Därför delar jag Ekdals syn.

 

Väntar vi denna lördag på helgfrid? Det är nu en fåfäng tanke, eftersom frid inte kan finnas i krigstid.

Man kan förstås ljuga för sig själv och sin omgivning, men lögnen blir förr eller senare genomskinlig.

På en annan nätsida talar man om Stefan Zweigs fantastiska bok Världen av igår. En europés minnen.

Jag vill citera slutet i min recension av boken, då den tycks mig synnerligen relevant. Det är inte helgfrid utan snarare en känsla av meningslöshet som präglar mitt liv när Putins fascistiska regim föröder Ukraina och är orsaken till Europas olycka just nu:

Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.

 

Arvo Pärt sökte efter det enkla och blev en av de allra största. Människor över hela världen berörs av musiken som brukar beskrivas som ”helig minimalism” – men en kris gjorde att han tystnade i flera år.

När Eric Schüldt var i tjugoårsåldern hörde han Arvo Pärts musik för första gången. Där och då förändrades allt och han har inte släppt musiken sen dess. Och han är inte ensam.

Pärt är den nu levande tonsättare vars musik spelas oftast i konserthusen. Den hörs i filmer, på bröllop och begravningar. Men musiken har inte alltid varit så här vacker och stillsam.

Följ med på en resa genom Pärts ”taggtrådsmusik” och krisår och hör om intervjun som höll på att sluta i total katastrof. Det är en berättelse om sju års tystnad, sovjetisk censur och sökandet efter den enda sanna tonen som förändrade den moderna musiken för alltid.

Innehållet i programmet bygger på en rad olika intervjuer och texter, men den viktigaste källan har varit Joonas Sildres serieroman ”Mellan två toner. Arvo Pärts väg till ett eget tonspråk”, i översättning av Sandra Riomar.

En dokumentär från 2026 av Eric Schüldt.

Lyssna här:  https://www.sverigesradio.se/avsnitt/p2-dokumentar-arvo-part?

 

Hela mitt liv har jag sett hur allt bestämts av konkreta mänskliga beslut och aktiviteter. Den politiska makten samverkar med den ekonomiska.

 

På 1990-talet, då jag frilansade för familjehushållet hade jag runt 10.000:- i månaden efterskatt, det räckte till oss alla, inklusive hus, bil och kläder.

 

Idag, många år senare, han jag 9.955:- i pension efter skatt. Av det går 7.455:- till hyran. Inte mycket att tjafsa om.

 

Är det något att gå till val för? Är det något som skulle få mig att be om färdtjänst för att lägga valsedeln?

 

Som sagt, avståndet krymper och jag lyssnar nog på en gammal John Lennon-skiva ikväll. Skulle inte Mind Games vara passande?

 

Här: https://www.youtube.com/playlist?list=PLRSHq9y36AwokLOB7nx62QdyYIeBt2en5 

  

Anders Björnsson: Det latenta upproret (CKM Förlag)

 

I all korthet kunde jag skriva: bästa boken jag läst på nya adressen.

 

Utförligare uttryckt: Anders Björnsson är alltid läsvärd. Den nya boken har något extra, redan i formen. I ett avslutande ps skriver författaren: ”En tid för utflykter både i rummet och i den mentala tiden. Varken kronologi eller fart hade någon större betydelse.”

 

Texterna har alla samma längd, runt dryga 2 boksidor. Det ger förstås läsningen en särskild rytm. Innehållsmässigt äger de en stor rikedom, växlande mellan ämnena och därmed skapande en grundläggande nyfikenhet och tillfredsställelse i läsningen. I alla tillbakablickar kan han vara strängt fokuserad, eller drastisk som här:

 

”Den kortlivade revolutionära rörelsen skulle inte ha klarat sig en dag utan de många kufar sin bar upp den.”

 

Tag och läs!

11 september för 25 år sedan. Bilderna har vi sett. Kunskapen har vi. Vad gör vi åt islamismen?

 

Född Malmöpåg gick jag ut grundskolans nionde årskurs 1969. Jag fyllde 16 år bara dagar efter utsparken och började direkt arbeta på Pripps bryggerier, där okvalificerade jobb fanns att få bara minuter efter att man sökt.

Hade vi med oss ”trender” då, och hade någon lovat oss ”underverk”? Hade vi ens lektioner utan lärare? Och inte minst frågar jag mig: hade vi ens hört talas om att ”trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker”?

För att börja från slutet: på 1960-talet var skolan fortfarande en kollektiv angelägenhet för samhällsmedborgarna och det uppväxande släktet. Den hade inte, som det numera heter, ”konkurrensutsatts”, vilket kort uttryckt innebar att inga privata intressen, med eller utan vinst, ens hade föreslagits, än mindre förverkligats. Fanns det ett ”pedagogiskt etablissemang” med intresse för skolfrågorna så kom det senare, kanske mot mitten av 1970-talet då forskning om inlärning och socialisering blev het.

Om vi elever lämnades så mycket som en minut ensamma i klassrummet utbröt den stora och obehagliga känslan av osäkerhet. Vad skulle vi göra utan läraren? Ingenting. Det radikalaste som hände på högstadiet, Kronborgsskolan i Malmö, var att kristendomsläraren, en före detta präst som tvingats sluta, kom bakfull till klassrummet och direkt dirigerade oss ut att promenera i Pildammsparken för att stärka moral och hälsa. Jag minns än idag att det var då jag smygrökte för första gången.

Men de ”visionära skolpolitikerna” då, har inte de bidragit med mycket positivt? Pyttsan. Jag vill hävda att det programmatiskt visionära nästan alltid ställer till med ett elände. Om man först ifrågasätter och sedan skrotar väl etablerade, fungerande arbetsmetoder i skolan, får man inte automatiskt något bättre. Tvärtom är de flesta, om inte rentav alla, experimenten ett elände för unga människor. När man är tonåring behöver man ett tydligt och klart besked från lärarna. Inte ett svassande för mobbare och fridstörare. Inte kapitulation för de mest högljudda och hotfulla. I och med att läraren abdikerade från den rollen förstod tonåringarna, de är funtade på det viset, att det var fritt fram för både verbal och fysisk terror. Då hjälper det inte med visioner. 

Istället börjar skolorna ringa in säkerhetsföretag som patrullerar i korridorerna. Skoglund använder ordet ”disciplin”, ett av vår tids mest föraktade och bespottade ord. Men jag tror att hela problematiken kan belysas utifrån detta ord. Det är mycket länge sedan jag arbetade i en skola. Sist det hände var för tiotalet år sedan, i den förort som nu helt saknar svensk befolkning. Att jag ens kunde göra mig hörd där var ett underverk. Klassen hade två lärare. De såg båda livrädda ut och de sa inte ett pip för att disciplinera eleverna. Jag förstod att detta var deras vardag. Mina försök var förstås fåfänga eftersom de aldrig mött en lärare som hade sådana idéer. Så var jag inte heller lärare. När jag skulle avrunda en dubbellektion med att berätta om en poesiinläsning på cd-skiva jag ville att de skulle lyssna till rusade två av klassens aggressivare pojkar fram och slet skivan ur händerna på mig. Till klassens buanden spelades den upp medan jag packade väskan och lämnade lokalen. Den dagen bestämde jag mig för att det var absolut sista gången jag befann mig i ett svenskt klassrum.

Ny pedagogik är inte mycket att ha om man inte vill bygga vidare på väl beprövad erfarenhet. Med tidens alla digitala melodier tror jag inte ens att det har minsta möjlighet att lyckas. Man behöver inte ens ställa den klassiska vänsterfrågan ”Är du lönsam lille vän?” Det räcker att fråga sig om de som är fysiskt närvarande i själva verket är helt frånvarande, då de sysslar med sina mobila maskiner istället. Uttråkade redan i tolvårsåldern visar de vad som väntar. Deras framtid kommer att präglas av den digitala och djupt asociala frånvaron, den som visar upp individen som en varelse som i alla situationer går med huvudet böjt framåt och läser av, skriver, spelar, lyssnar, jag vet inte vad, på en skärm som kallas telefon, surfplatta eller i-pod eller något annat femte, de som gör människor både mindre upplysta och mer likgiltiga för varandra.

Lorensborg under uppbyggnad. Malmö 1950-tal.

 

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in.

Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. 

Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. 

Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

*

”Barndomen, en skola i självförakt och otrygghet” säger Joseph Brodsky i sin bok Vattenspegel. Jag hajade till direkt när jag läste den meningen och ville båda bekräfta och säga emot den. I en mening kan den nämligen fungera självbekräftande, som ett slags ursäkt för senare tillkortakommanden. Hur ofta har vi inte mött den kriminella människans utsaga ”Jag hade en olycklig barndom”? Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring. Otryggheten kanske är existentiell, ingen har fötts till världen av egen vilja. Barndomsåren blir, vid sidan av allt annat, också den tid det tar att antingen godta livet som ett faktum eller att förneka och förskjuta det. Hur många tonårssjälvmord har en bakgrund i en vägran att godta livet eller ens vara förmögen att leva det? Det finns inga svar, ändå har jag tänkt tanken många gånger.  

 

Otto Ohms bild av Nobelvägen i Malmö. I tredje huset på vänster sida bodde mormor Sabina. Det var som hemma för mig. Ofta.

Avskuren från kretsen. Inte bara de döda är borta. Nu också de ännu levande som funnit mig ovärdig.

 

Wendell Berry är död. Hans närvaro i mitt liv var stor och betydande.

 

Det finns landskap och öar av frånvaro. Att sörja dem är meningslöst. Istället vårda minnen och böcker. Läsa, begrunda, förnuftigt sammanfatta. Paul Auster, Lars Vilks, Anne-Marie Berglund, Arne Tegnér, Kristian Lundberg, Anna Wahlgren, Sara Danius. Tobias Löv Nydahl, min yngste.

 

”Dina nakna fötter mot det kalla golvet när du kliver ur sängen och går fram till fönstret. Du är sextiofyra år gammal. Där ute är luften grå, nästan vit, och ingen sol syns till. Du frågar dig: Hur många morgnar återstår? En dörr har stängts. En annan dörr har öppnats. Du har inträtt i ditt livs vinter.” (Paul Auster i Vinterdagbok)

 

Tio år äldre är jag nu fundersam. Varför skulle jag hålla fast i detta smutsiga liv? Har jag inte redan fått en överdos? Den andra dörren öppnades för mycket länge sedan.

 

Det är också så tyst i mitt liv nu. Jag har försökt ha sällskap med Bill Evans och andra milda jazzpianister. Nej, inte alls, jag tvingades stänga. Lyssnar hellre till regndropparna. 

Telefonbild 8:43 måndag

Vardag igen.

Måndag morgon. 

Talat med nya biståndshandläggaren Linnéa. Ska ändra mina hemtjänstbesök till dagtid. 

Tacksam att de finns, men jag ska helst inte ha somnat för natten när de kommer.

Astrid, Mikael och Hjalmar har hjälpt mig mycket i helgen. Nu har jag gardiner för alla fönstren. Kaffe, matvaror och annat.

På tisdag ska jag duschas. Hoppas få hjälp av någon som hört talas om att vi människor har fötter. 

På onsdag går färden - Serviceresa med Astrid - till Ortopeden på Hässleholms sjukhus.

Så mycket spännande som händer i livet! 

 

Storforsen. Foto: A.N.

 

Hur ska en människa orka stå rak när allt pekar på att hon kommer att falla? Tagore menar att vi förr eller senare krossas av ”maktens hjul”, och jag tror att vi numera måste göra ett förtydligande. Maktens hjul är en samling nedbrytande effekter av fattade beslut. Besluten kommer inte bara från regering och riksdag utan också från lokala nivåer. Dessa "hjul" är också vanmaktens.

Det som bryter sönder det svenska samhället visar sig i allt fler sektorer. Språket faller ner i obegripliga fragment. Skolorna anpassas till en fördumningsstandard som myndigheter beslutar om. Biblioteken är sedan länge tillhåll för den värsta pöbeln. Antalet våldgäster som möter oss varhelst vi befinner oss, är inte bara oroväckande framtidstecken utan också, i allra högsta grad, uttryck för det som sker i nuet. 

Våldtäkterna, enskilt och i grupp, liksom personrånen och ”galleriaterrorn” i form av helt öppna stöldräder i butikerna, inslagna butiksrutor, vapenvåld och sprängladdningar, kvälls- och nattbuskörningar i stadskärnorna som maktuppvisningar från unga aggressiva män, sådant och mer därtill präglar min verklighet. Andras med. Och ändå blir människor förvånade att SD växer! Vari består förvåningen om inte i dåliga kunskaper om hur det ser ut i landet.

Ska vi låta oss krossas av vanmaktens hjul? Har vi något alls att skydda oss med? Vi har ju inte ens en regering (kanske ändå bäst så).

 

 

Det är ett privilegium att få läsa en ny bok av Anders Björnsson. Det gör jag nu, sakta, sida för sida, avsnitt för avsnitt. Ämnena är högintressanta, hans språk av sällsynt vackert och av alltid träffande slag.

Återkommer med recension. 

 

Pappa Gösta vid en del av sitt viktigaste livsverk, skapat utifrån tiden i Dubrovnik. Den hängande mannen är tidningsförsäljaren Mateo som pappa lärde känna. Han tecknade, målade och skulpterade honom, år efter år. Det blev en besatthet. Den kom att präglad mig och resten av familjen också.

 Foto: Astrid Nydahl

”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)

Vad är innebörden av att förlora friheten? Är det bara om jag slås i bojor och låses in som jag förlorar den?

Den existentiella innebörden av förlusten är den viktigaste. Därmed har jag också sagt att jag kan vara till synes fri men ändå ha förlorat friheten.

 

 

Rizah Sheqiris verk Ljusets spindel publicerades på albanska 1991 i Pristhina. Den är en spegelbild av den svåra situation som rådde där och då. Själv född 1961 kunde han som vuxen man under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet se och erfara vad livet under ockupation innebär. Förnekade grundläggande rättigheter, inklusive det egna språket och den egna kulturen, tvingades albanerna leva under ett serbiskt förtryck, också ibland rent fysiskt underjordiskt, som åt sig in på livets alla områden och gjorde albanernas vardagar till en lång kedja av helveten.

När Sheqiri diktar gör han det som den moderna poet han är. Det finns alltid en stark jag-röst i dikterna. Han försöker inte finna det allmängiltiga på annat sätt än utifrån det personliga. Men privat i meningen begränsad blir han aldrig.

Under de svåraste åren med Belgrads politikerklass som förtryckare var jag själv mycket aktiv i solidaritetsarbetet från svensk horisont. Vi ordnade protestmöten på torgen i Malmö. Men inte minst handlade det om att skriva upplysande debattartiklar i pressen. Själv publicerade jag det mesta jag skrev om Kosova i Sydsvenskan och Kvällsposten. Det var i ordets rätta mening texter som ville klargöra de grundläggande omständigheterna. Att då säga att albaner våldtogs, torterades, dödades på gator och i häkten väckte förvåning. Kunde det stå så illa till i det forna Jugoslavien? Det skulle bli värre. Det skulle bli ett lidande och en död på slagfälten. Idag vet vi besked om hur omfattande detta förtryck var.

Sheqiri skriver:

”Var gång jag ser mig om i världen

följer mig min pappas ord på färden:

Min son, se upp att du inte blir besviken

för horor finns det gott om i politiken!

En elak hund går med vargen i lag

Och räven smyger kring -

​denna onda tid, denna onda dag. 

Sök dig ett läge där du uthärdar stormen.”

Kanske kan man säga att exilen är detta läge. Sin diktsamling Sorgesånger (på svenska 2008) kallar han ”En diktbukett från ett hjärta i exil”. När Sheqiri skrev dikterna i den här boken var det fortfarande från den konkreta situationen i Kosova. Han tog med sig den erfarenheten. Rent språkligt är hans språk i denna bok mer direkt, ibland talspråkspräglat av både sorg och vrede.

I dikten Ballad skriver han:

”Jag dör och föds på nytt – från den stolte Nositi

höga ek goda äpple första blomma”

Översättaren Ullmar Qvick kommenterar:

”En metafor som har används även av den store albanska poeten Lasgush Poradeciu i dikten Vdekja e Nositit – Nositis död - där Nositi dör för att hans ungar ska klara sig och leva vidare i framtiden”

Det fascinerande här är hur pendeln mellan liv och död också blir en bild av hur albanen – hemma eller i exil – föds på nytt för att föra släkten vidare och säkra en unik kultur och ett unikt språk för framtiden. När jag bläddrar i dokument här hemma och ser alla offer som på bilderna ligger döda i väntan på begravningen tänker jag att de, lika lite som Europas judar, ska bli den förhärskande bilden av nederlag. Däremot är de offer, och det de offrat är det yttersta. De saknar skuld. De har inte valt denna död, den har påtvingats dem av härskarna.

Den personliga erfarenheten av detta förtryck återkommer ofta i Sheqiris diktning:

”På min troskyldiga varelse

bildar djävlarna en mosaik av våld

jag är stark för jag har rätt

oböjlig inför varje storm”

De är verkligen inte vem som helst. De är, med poetens ord, ”djävlarna”, och ändå kan den utsatte känna en förvissning om överlevnad av det mycket enkla skälet att han ”har rätt”. Är det inte just så, också i de mest förtvivlade stunder, som den förtryckte överlever och så småningom besegrar sin djävul? Sheqiri förklarar själv en del med raderna:

”Som stor artist i denna onda tid

utövar jag den svåraste konsten – tålamodets.”

Den som saknar tålamod blir i värsta fall blott en självmordsbombare. Till vilken nytta? Den väg som kosova-albanernas sentida ledare Ibrahim Rugova (1944- 2006) valde, den fredliga och tålmodiga, skulle visa sig vara den bästa. Men också han hade fiender, förstås, och det var inte minst kring frågan om civilmotstånd eller gerillakrig man kom i motsatsställning. Rugovas betydelse kan ändå aldrig underskattas. Några självmordsbombare såg vi inte till när tiden för slutstriden var inne. Priset blev ändå mycket högt.

Alldeles mot slutet av sin bok skriver Rizah Sheqiri en dikt från Prishtina den 17 maj 1990, Den hårda vinterns slut, som kan symbolisera det trots och det hopp som ska teckna också Kosovas folk, där framtiden står skriven i ljusa färger, utan att några illusioner eller självbedrägerier står i vägen för fakta och realiteter:

“Kosovas duvor begär i all sin mildhet

Att människorna bygger broar av kärlek

Med V-tecken för bröd och arbete, fred och frihet

Duvornas V-tecken tränger genom molnen;

De vill kyssa himlens blå,

De vill möta solens strålar likaså...

V-tecknet får det ondas grundmurar att skaka

I hjärtat broderas med frihetens strålar tecknet V

Det visar slut på den hårda vintern även i Kosova”

***

Ovanstående text är delvis mitt förord till Ljusets spindel/T.N. 

Rizah Sheqiri, född 12 januari 1961, är en svensk-albansk författare. Sheqiri föddes i Kosovo och har studerat litteratur och språkvetenskap vid Prishtinas universitet. Innan han invandrade till Sverige arbetade han på "Radio Prishtina" i sju år. I Sverige verkar han som författare och är sedan 1994 medlem i Svenska Författarförbundet och Sveriges Internationella Författarförening. Rizah Sheqiri är också vice ordförande för Blekinge Skrivarklubb, lektör vid BTJ i Lund, översättare och modersmålslärare. 

Rizah Sheqiri skriver poesi och prosa för barn, ungdomar och vuxna. Han har hittills publicerat ett fyrtiotal böcker som också översatts till andra språk (bl.a. tyska, rumänska och engelska).

 

Det kommer och går. Säkerhetslås installerat. Säkerhet? Borde byta namn. Är till för att jag ska kunna anropa hjälp. Det gjorde jag för två månader sedan och blev hämtad av ambulans till CSK då njurarna havererat.

 

Idag ser jag suddigt.

Heldygnsflytten har tagit ut sin rätt.

 

I köket luktar det illa. Möbelilla.

 

I mitt enda stora rum - det är en etta jag bosatt mig i - strömmar tidig höstluft in genom den öppna balkongdörren.

 

På P2 tog de till det sämsta av vårt klassiska arv - Britten! - och tvingade mig att stänga ljudet.

 

Vad ska ske framöver?

 

Morgon första dagen.

Bill Evans spelade på en dvd igår kväll.

Klangen kvar i rummet.

Idag kommer Tekniska gruppen och monterar larm.

Kaffet drucket.

 

Kväll i nya hemmet. De ökenfärgade gardinerna släpper in lite av mörkret, regnet vräker ner.

 

Sedan sex i morse har det pågått. Astrids syster packade upp alla boklådorna och satte böckerna i hyllorna. Nu väntar fina dagar för mig med sortering.

 

Här är förbluffande tyst. I huset mitt emot ser jag mest unga människor. Här har jag både unga och äldre grannar.

 

Listan på sådant som behöver handlas hem växer.

 

Om Hemtjänsten hörs av imorgon kommer saker att klarna.

En dag att drömma om. Foto: Astrid Nydahl

 

FRI IDAG. Från och med 1 september:

 

Frånskild, ensamboende

Du har blivit folkbokförd enligt din flyttanmälan

Namn Bo Henry Thomas Nydahl

Folkbokföringsdatum 2026-09-01

 

Ny adress Kvarngatan 8 C LGH 1103

290 51 Kristianstad

 

Län Skåne

Kommun Kristianstad

Fastighet Brottaren 1

Wendell Berry (1934-2026) avled igår

 

Per Helge stod för urval och översättning. Mikael Nydahl gav ut den.

Wendell Berry (1934-2026) avled igår. Hans livsgärning går inte ens att sammanfatta i min situation.  Googla och du ska finna en hel värld.

Här finns katalogen med en del av hans livsverk. 

 

 

Ann Christine Eek: Albanian village life. Isniq – Kosovo 1976 (TIRA BOOKS, Sverige, 272 sidor i formatet 26 x 23 cm)

Bild ur boken

 

Man kan säga att Albanian village life. Isniq – Kosovo av Ann Christine Eek i första hand är en unik fotobok om vardags- och högtidsliv i ett mycket fattigt samhälle väster om huvudstaden Prishtina. Året är 1976, Kosovo är alltjämt en del av Jugoslavien och inte minst det serbiska herradömet i det geografiska hörn som 1974 fått status som autonom provins (ett beslut som under Miloševićs tid vid makten 1989 revs upp och ledde till outhärdliga förhållanden för den albanska befolkningen).

 

Men det är en bok som är så mycket mer. Den har en mycket tragisk bakgrund i mordet på Eeks kollega, socialantropologen Berit Backer, som 1993 mördades i sitt norska hem av en mentalt störd alban. 

Eek och Backer hade planer på ett samarbete med föreliggande bok, eftersom Backer avlagt sin masterexamen 1979 vid Oslo universitet med avhandlingen Behind Stone Walls: Changing Household Organization Among the Albanians of Kosovo.

 

De två hade mötts i Albanien 1975. I det albanska fanns en kunskap och ett intresse de delade. Tillsammans levde de under sju veckor  i det lilla samhället Isniq. Projektet var unikt, både för att de fått tillträde till Isniq, och för att män och kvinnor i detta strängt traditionella samhälle släppte dem inpå livet.

 

Bild ur boken

Boken dokumenterar mänskligt liv från vaggan till graven. De skildras som äkta makar, som föräldrar, som gamla. De skildras vid bröllop med samma självklarhet som på fälten där de arbetar. I hemmen släpps kameran in. Den verkar inte genera, förmodligen för att de avporträtterade människorna fått förtroende för fotografen. 

 

Det finns familje- och släktberättelser som utgör ett nav för berättelsen. Eek är ytterst noggrann med detaljerna, vilket också ger hennes text styrkan som uppstår när man är mycket seriös och väl dokumenterad. Ändå är det de svart-vita fotografierna som talar starkast till mig. De äger en stram saklighet men befinner sig också nära de enskilda individerna, som aldrig poserar men befinner sig i livets egen rörelse. En leende kvinna som sitter på huk, tvättande utomhus. Allvarliga kvinnor som leder en medsyster till det stundande bröllopet. Sörjande män som samtalar i grupp efter en begravning. En man som lastar av de tunga säckarna från vagnen hans hästar dragit, också han leende.

 

Denna pendel mellan vardag och högtid är mycket gripande. Inget av det livet bär på tycks saknas, berättelsen är närvarande hela tiden.

 

Bild ur boken

Närvarande är den också i skildringen av den könsåtskillnad som sedan urminnes tider präglat denna lantliga miljö. I det fjärde kapitlet, Behind the stone walls – women´s world, får vi i bild och ord berättelsen om hur stenhusen med sina höga stenmurar skyddade kvinnorna från insyn, men också hindrade dem att frestas av omvärldens miljöer. 

 

Här ser vi ett litet samhälle på Balkan – en beståndsdel i det av Tito styrda rike som sades vara ”socialistiskt” och baserat på ett slags självförvaltning. Det är en avgrund mellan 1970-talets jugoslaviska retorik och den verklighet människorna i Kosovo levde i. Fattigdomens alla tecken visas på bilderna, men den till trots ser vi människor som utstrålar såväl livsglädje som stolthet.

 

Det senare känner jag igen från mina fyra resor – varav en längre som tog mig till landets mer isolerade trakter - i Albanien vid samma tid. Enver Hoxhas regim befann sig i konstant politisk polemik mot Titos. Albanien var också mycket fattigt, det såg vi inte minst på landsbygden, men livsglädje och stolthet verkade vara självklara yttringar. Frågor som ”Vad tycker du om vårt land?” kunde man få över en kopp kaffe, och det uppfattade jag aldrig som tillrättalagda regimröster.

 

Bild ur boken

När situationen i Kosovo förvärrades och landet gick mot brutal konfrontation, etnisk rensning och slutligen krig hade det redan uppstått en hotfull stämning som Eek skildrar mycket starkt. 

 

Vi kan konstatera att Miloševićs sedan länge är död. Kosovo fick bli självständigt men är alltjämt starkt beroende av omvärldens stöd.

 

Bilderna ur boken publiceras här med Ann Christine Eeks tillstånd.

Artikeln är en repris.