Ida Jessen har gjort det igen. Hon har skrivit en
roman som är ett fantastiskt fint porträtt av en kvinna. Den här gången går hon
tillbaka till 1927-1928 och kvinnans berättelse är skriven i dagboksform.
Hon
har inte förrän alldeles mot slutet ett förnamn, utan vi lär känna henne med det namn hon skrivit på dagbokens pärm, L.
Høy. Hon är lärare på privatskola, sedan gift
med distriktsläkaren, han som heter Vigand Bagge, och som ligger döende.
Berättelsen börjar egentligen med just detta, att kvinnan blir ensam. Hennes
rådvillhet är så övertygande tecknad att man för ett ögonblick tänker att hon
inte kommer att klara det.
Men steg för steg erövrar hon sitt nya liv. Köper
tillbaka bilen som Vigand låtit sälja. Flyttar till det nya stället. Går på
krogen. Och en man i hennes krets kommer henne allt närmare. Och det är han, Erland,
som uttalar hennes förnamn och sedan blir hennes make. Låter det banalt? Det är
det inte. Rakt tvärtom: det är en övertygande roman om hur en människa, mitt i
livet, ser den första delen försvinna med makens död, och hur den andra delen
inleds med löften om något helt annat, något som blir gemensamt och inte bara
ett bihangs-liv.
I ett pressmeddelande från
förlaget säger Ida Jessen: ”Många av de kvinnobilder vi ser är sådana som
hänger i naglarna över avgrunden, tvivlande på de val de har gjort. Jag har
själv bidragit med berättelser om sådana kvinnor. Den här gången har jag haft
lust att ge en bild av en annan kvinna. En som också tvivlar, men som hanterar
det med uthållighet och värdighet och som tar sig an saken på ett sansat och
samlat sätt.”
Att hon lyckats i den ambitionen är uppenbart redan efter några sidors läsning. Ida Jessens berättarkonst är som alltid präglad av både mustig realism och nedtonad balans. Hennes kvinnogestalter blir inte minnesvärda för att de använder några särskilt stora gester, utan för att man kan se dem framför sig som strävsamma, så kallade "vanliga människor". Det menar jag att Jessen ännu en gång så tydligt visat att hon är allra bäst på.
Att hon lyckats i den ambitionen är uppenbart redan efter några sidors läsning. Ida Jessens berättarkonst är som alltid präglad av både mustig realism och nedtonad balans. Hennes kvinnogestalter blir inte minnesvärda för att de använder några särskilt stora gester, utan för att man kan se dem framför sig som strävsamma, så kallade "vanliga människor". Det menar jag att Jessen ännu en gång så tydligt visat att hon är allra bäst på.
Ida Jessen har utgivit ett stort antal romaner, novellsamlingar och barnböcker. I min porträttbok av nordiska författarinnor, Skrivandets portar, fanns hon med. Några av hennes böcker finns utgivna på svenska av förlaget Kabusa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar