Foto: Astrid Nydahl |
En
ung kvinna, deporterad till en fängelse-ö. Svårt plågad av hunger och
umbäranden. Inne i henne det växande frö som ska bli en ny människa. De två
parallella rörelserna; en nedåtgående, en uppåtgående, den första mot den
fängslade människans undergång, den andra på väg ut ur moderlivet till en ny,
självständig människa.
Så
läser jag Aris Fioretos nya roman Mary som utkommer idag.
Men
jag har förmodligen fel. Det spirande fröet blir något annat. Berättelsen förenas
med och blir en del av min djupaste pessimism. Ändå tror jag inte att
författaren skrivit berättelsen med sådana ambitioner. Ibland ger den nämligen
sken av att kamp lönar sig, att motståndet i sig är en kärlekshandling och att
den människa som kämpar och gör motstånd alltid segrar. Också i undergångens
minut.
Fioretos
söker sig här tillbaka till den olyckliga tid då den grekiska militärjuntan griper makten. Det är
en tid av ohyggligt plågade omständigheter. Jag mötte i unga år flera av dessa
flyktingar från Grekland som fått lämna sitt land förnedrade och märkta av
tortyr. Juntan styrde landet mellan 1967 och 1974. I Fioretos roman befinner vi
oss i ett av studenterna initierat uppror 1973. Det är, som alltid i diktaturer med några år på nacken,
den punkt där människor vågar utmana ödet. De säger stopp. De vägrar delta mer.
Några
av studenterna kommer oss så småningom nära i berättelsen, två av dem är
23-åriga Mary och hennes pojkvän Dimos. Han betraktar kondomerna som apotekens
viktigaste varor, ändå gör han Mary med barn. När hon grips i en räd mot
demonstranterna, lurad i fällan av en ”taxichaufför”, är hon redan gravid.
Hela
romanen utspelar sig i praktiken i fångenskapen. Visserligen gör den
fragmentariska återblickar på Marys och Dimos gemensamma liv, förhoppningar och
planer. Den mediterar kring den tidens grekiska familjer och hur de splittrades
av tvingande exil. Mycket av det som glimtar förbi kunde ha hämtats från den nu
pågående grekiska tragedin.
Flera
gånger under läsningen slår det mig att man en gång i tiden hävdade att manliga
författare inte kan gestalta kvinnliga öden. Om det hade behövts kunde Fioretos
med sin nya roman kraftfullt dementera sådana teorier. Han går in under huden
på sin Mary, talar med hennes röst och tankar. Hennes smärta, hennes längtan, också hennes djupa gemenskap med de andra kvinnorna i fångenskapen, och hennes allra största förtvivlan delar man. Och man tvekar aldrig om huruvida hon är en autentisk, levande och svårt plågad människa, en av dessa litteraturens märkvärdiga skapelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar