Aris Fioretos: Mary (Norstedts)

Foto: Astrid Nydahl

En ung kvinna, deporterad till en fängelse-ö. Svårt plågad av hunger och umbäranden. Inne i henne det växande frö som ska bli en ny människa. De två parallella rörelserna; en nedåtgående, en uppåtgående, den första mot den fängslade människans undergång, den andra på väg ut ur moderlivet till en ny, självständig människa.

Så läser jag Aris Fioretos nya roman Mary som utkommer idag.

Men jag har förmodligen fel. Det spirande fröet blir något annat. Berättelsen förenas med och blir en del av min djupaste pessimism. Ändå tror jag inte att författaren skrivit berättelsen med sådana ambitioner. Ibland ger den nämligen sken av att kamp lönar sig, att motståndet i sig är en kärlekshandling och att den människa som kämpar och gör motstånd alltid segrar. Också i undergångens minut.

Fioretos söker sig här tillbaka till den olyckliga tid då den grekiska militärjuntan griper makten. Det är en tid av ohyggligt plågade omständigheter. Jag mötte i unga år flera av dessa flyktingar från Grekland som fått lämna sitt land förnedrade och märkta av tortyr. Juntan styrde landet mellan 1967 och 1974. I Fioretos roman befinner vi oss i ett av studenterna initierat uppror 1973. Det är, som alltid i diktaturer med några år på nacken, den punkt där människor vågar utmana ödet. De säger stopp. De vägrar delta mer.

Några av studenterna kommer oss så småningom nära i berättelsen, två av dem är 23-åriga Mary och hennes pojkvän Dimos. Han betraktar kondomerna som apotekens viktigaste varor, ändå gör han Mary med barn. När hon grips i en räd mot demonstranterna, lurad i fällan av en ”taxichaufför”, är hon redan gravid.

Hela romanen utspelar sig i praktiken i fångenskapen. Visserligen gör den fragmentariska återblickar på Marys och Dimos gemensamma liv, förhoppningar och planer. Den mediterar kring den tidens grekiska familjer och hur de splittrades av tvingande exil. Mycket av det som glimtar förbi kunde ha hämtats från den nu pågående grekiska tragedin.

Flera gånger under läsningen slår det mig att man en gång i tiden hävdade att manliga författare inte kan gestalta kvinnliga öden. Om det hade behövts kunde Fioretos med sin nya roman kraftfullt dementera sådana teorier. Han går in under huden på sin Mary, talar med hennes röst och tankar. Hennes smärta, hennes längtan, också hennes djupa gemenskap med de andra kvinnorna i fångenskapen, och hennes allra största förtvivlan delar man. Och man tvekar aldrig om huruvida hon är en autentisk, levande och svårt plågad människa, en av dessa litteraturens märkvärdiga skapelser.