Yttrandefriheten och missbruken

Foto: Astrid Nydahl

Andra folk tröttnar på friheten mitt i sitt välstånd, och i fruktan att genom en ansträngning äventyra det välstånd som de kan tacka friheten för finner de sig motståndslöst i att man rycker den ur deras händer. Vad saknar de för att förbli fria? Vad? Själva längtan att vara det. Be mig inte analysera denna ädla längtan, den måste man erfara (...) Man måste avstå från att försöka göra detta begripligt för de medelmåttiga själar som aldrig erfarit den. (Alexis de Tocqueville: Den gamla regimen och revolutionen, översatt av Ervin Rosenberg, Atlantis förlag).

Texten är utgiven i Paris 1856. I år är det 2015. Den tid som gått sedan han skrev sin bok tycks i vissa väsentliga citat upphävd. Är det inte just friheten vi nu förlorar? När kulturredaktörer kan tala om "missbruk av yttrandefriheten" (det har de för övrigt gjort alltsedan Salman Rushdie utgav Satansverserna och det resonemanget har de intensifierat efter de danska karikatyrerna och Lars Vilks rondellhund, för att bara nämna några få exempel) har det redan gått mycket långt. Får man ett fritt folk att acceptera sådana resonemang är det just dess frihet som hänger på en skör tråd. Nej, vi hämtas inte för tortyr när vi "missbrukar yttrandefriheten". Men vi får på olika sätt veta hur ytterst opassande vi beter oss. Den härskande klassens politiker och akademiker (inklusive dess presskår) går som alltid i marschtakt, väl förtrogna med tanken på vad det på sikt kan leda till. De handlar inte medvetet. De handlar instinktivt, därför att de alltid handlat så och för att de med ryggraden känner när de måste skydda sin privilegierade ställning.

Friheten kan bara försvaras på ett enda sätt. Genom att användas, som en del av den självklara livsluften. Allt annat hotar att bryta ner den till en blek kopia av sig själv.