Foto: Astrid Nydahl |
Hur lång tid bakåt livet än skriver är det dagen och morgondagen som väger mest. Hur skulle det vara möjligt att leva i det förflutna om det är just nuets problem som avgör framtiden? Det förflutna bär jag med mig som en serie minnen. Plågsamma minnen. Vackra minnen. Allt det som innebar övergången från ungdom till vuxenliv och egen familj. Också nu, snart fyrtiotre år senare, finns allt det i mig. Varje extra kilo, varje smärta, varje rynka, varje vitt hårstrå vittnar om det.
Flera gånger nu har allt förlorats. Familjen gick förlorad. Några av de viktigaste vännerna dog. Jag sörjde dem men tvingades ut i ljuset igen. I förlusten fanns också förutsättningen för det nya. Jag bildade ny familj och lärde känna en krets som skulle komma att innesluta mig, ge mig meningen åter. Mina barn skulle komma att bilda sina familjer och bli föräldrar. Barnbarnen ger just den rot och den förbindelse jag aldrig trodde sig komma tillbaka.
"Det är en ljuvt befriande känsla i att ha erfarit lifvet som en outsägligt meningslös grymhet. Din framtid ställs inför ett antingen - eller." Vilhelm Ekelund, Båge och lyra, 1912
För fyra månader sedan dog min yngste son. Det var just det Ekelund kallar "en outsägligt meningslös grymhet" - för mig, för oss alla levande. För honom var det en konkret befrielse. Nu skulle han äntligen bli fri från sitt helvete, den epilepsi som tuggade sönder hans dagar och nätter. Är egoismen sådan att den tar störst hänsyn till de levande? Nej, jag tror inte det handlar om egoism. Det handlar om att ha förlorat något av det mest värdefulla en människa kan erfara; ett barn, en son. Tjugoåtta år fick vi ha honom hos oss. Resten av tiden är identisk med det svarta hålet. Tomheten, saknaden, sorgen. Men just ur dessa känslor bygger vi - ännu en gång - något som är både ett nu och en framtid. Paradoxalt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar