Landön 18 oktober 2015. Foto: Astrid Nydahl |
Nedjma,
ursprungligen algeriska, har tillsammans med sin två barn Fathia och Momo flytt mannen/pappan. Hon
hamnar på ett hotell av c-klass, där hon får hyra ett sunkigt rum för 600 euro
i månaden. Hon har inget val, inte ens den vidriga toan i trapphuset kan få henne att försöka något annat. Det är romanens utgångspunkt. Runt denna punkt spinns sedan en
historia som visar oss att det i Paris också finns ett väl formulerat motstånd
mot den usla bostadssituationen, och det faktum att enskilda hyresvärdar grovt
utnyttjar de människor som av ren nöd tvingas in i deras rum eller lägenheter.
Börtz skildrar såväl miljöer som enskilda individer övertygande och starkt.
Den
andra berättelsen utgår från mannen med de vassa armbågarna, den cyniske ”affärsmannen” Alain som äger det sunkiga hotell där
ett bistert galleri av drinkare varje dag hänger i baren. Det är han som en
gång i månaden samlar in hyran och ger ett kvitto på halva summan tillbaka till
de boende. Han ser sig som en vän i nöden. ”Hade inte jag så hade någon annan”
är hans mantra. Han skäms verkligen inte. Han är en klassisk profitör med allt
vad det innebär. Också han och hans familj skildrar Börtz övertygande.
Som
läsare slungas man snart ner i ett avgrundsmörkt djup. Det som händer kan man
inte skriva i en recension, det vore att förstöra för de kommande läsarna. Men jag kan
försäkra att det som sker sedan håller en fast till dess allt är över.
Torun
Börtz har lyckats levandegöra några mänskliga tragedier. Hon gör det sakligt,
utan överord, men ändå mycket upprörande. Som den journalist hon är förstår hon
att korrekt återge det hon ser och hör och att också den minsta replik kan
blottlägga något av yttersta vikt. Också när man skriver skönlitterärt att detta viktiga rättesnören, de karaktärer man skapar måste man både se och höra och både det de säger och hur de säger det är viktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.