onsdag 31 januari 2024

Smuts och annat vid maskinen i unga år

Foto: privat
 

1975, när bilden är tagen, skulle jag ge ut min andra lilla diktsamling. Debuten 1974 hette Smuts, titeln hade jag stulit från Strindbergs Lilla Katekes för underklassen. Den nya fick det banalare namnet Vardagar.

Vem var jag dessa år? Min äldste son Mikael föddes 1973. Min äldsta dotter Malin föddes 1975.    

Vi bodde på Nydala, en förort jag inbillade mig skulle vara bättre än Lindängen där vi först bildat familj. Det var rent självbedrägeri och snart nog flydde vi. Hamnade vid Marsvinsholms slott på Westregård där en gammal statarlänga byggts om till lägenheter. 


Där skrev jag min första prosabok, Fabrik, som kom 1976. Allt gick med rykande fart, vilket gjort att jag kommit att ångra mycket jag publicerat.


Som just denna "revolutionära" berättelse om fabriksarbetarliv. Den var redan då noll och intet värd.

För den intresserade finns resten av mina böcker här.

Att min kära vän Anne-Marie Berglund i dag skulle ha fyllt 72 år vill jag påminnas om. Läs mer om henne här.

tisdag 30 januari 2024

Nathacha Appanah: Ingenting tillhör dig (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

 

Man skulle kunna säga att det är omslagen som sätter tonen för alla böcker utgivna av Elisabeth Grate Bokförlag. Det gäller förstås också Nathacha Appanahs till svenska översatta böcker. Jag drar mig till minnes Våldets vändkrets från 2018 (översättning av Maria Björkman) med pojken som vadar i knähögt vatten med sin hemmagjorda leksaksbåt. Svart-vita är de alltid, bokomslagens fotografier, kongeniala. Det gäller nu också i hög grad Ingenting tillhör dig. Två fötter, två underben, några vackra smycken där byxbenen slutar.

 

Den nya romanen öppnar med Tara. Hon är huvudpersonen som förlorar maken. Död för tre månader sedan i soffan som har kvar hans välbekanta dofter.  Hennes tillstånd bygger på chock och förvirring och hon vill inte att pojken Eli ska komma dit. Hon vill gömma sig, allt mer av försvinnande erövrar henne. Det är Elias pappa som är död.  Orkar fostermamman Tara själv leva? Hon söker sig till platsen för sin egen död, där hon ska hoppa och försvinna under vattenytan. Elegant knyter Appanah samman berättelsen, och påbörjar en ny. Nu är Tara istället Vijaya.

 

Är detta berättelsen om klyvnad? Eller om etnicitet? En och samma människa i två versioner. Eller om att söka sina rötter, sitt autentiska vara? Båda personnamnen är realiteter. Och det är med den insikten det blir verkligt spännande.

 

Det är den första berättelsen, Tara, som utgör kulmen på berättelsen. Hennes yttre och inre katastrof – hennes öde - ryms i den följande, längre berättelsen med Vijayas namn. Författaren är född på Mauritius, så jag läser i alla fall in den livserfarenheten också i det fiktiva.

 

Appanah väver både skickligt och raffinerat samman kolonial- och personhistoria. Ty Vijaya är ju barnet. Tidigt i hennes trygga tonårsliv inträffar katastrofen. Hennes pappa är känd som den frispråkige och fritänkande, moderna människan. Att det inte uppskattas av de nya makthavarna, ”befriarna”, i det aldrig namngivna landet, blir skrämmande tydligt när både pappan och mamman får brinnande däck runt sina halsar och dör den mest plågsamma döden. Vijaya bevittnar allt från kistan där hon lagt sig gömd.

 

”Din far borde hållit sin stora mun”, är meningen som blir ett slags underkastelse-moral i berättelsen. Och jag tänker på alla ukrainare som försöker få världen att lyssna, för att vi ska förstå vilken skillnaden mellan förtryck och frihet, mellan krig och fred, djupast sett är. Ja, det är ju som Bob Dylan sjunger, att ibland kommer Satan förklädd till en fredens man.

 

Den lilla flickan växer upp, det går många år och vi möter henne igen, inlåst. Stället är till för kvinnor som hon, ”fallna”?, ”dåliga”?

 

Det sker sedan sådant som gör att drömmarnas och fantasiernas flicka/kvinna blir verklig. Hon blir Tara, träffar läkaren där hon är inlagd, han ställer alla frågor hon inte vill höra, men inser att den där mannen vet ingenting om våld. Detta hem blir centralt mot berättelsens andra del.  Och han, läkaren blir central i hennes liv, och i romanen.

 

Ännu ett mästerverk av Nathacha Appanah, bitvis förbryllande och svårtolkat, men mest av allt fyllt av gripande människoöden och dramatiska landskapsbilder.

 

Bild från Littfest i Umeå 2024.

 

måndag 29 januari 2024

Nya hus vi inte kan bo i, nya böcker som läses i snigelfart

Gatumusikanter som inte skränar. New Street i Birmingham. Foto: Astrid Nydahl
 

Vi lever alltjämt i den stora otrygghet som uppstår när man sagts upp från sitt hus men ännu inte hittat en ny bostad. Kommer vi att göra det? Vissa frågor saknar svar.

Jag läser växelvis i två böcker. Det går mycket sakta, och bristen på takt har inte med brist på intresse att göra. Med posten fick jag från översättaren en ny volym Gershom Scholems Från Berlin till Jerusalem.

Och samtidigt Natasha Appanahs nya, till svenska översatta Ingenting tillhör dig. Jag ska förstås recensera båda dessa här i bloggen. Redan imorgon kommer Appanah.

Att min näst äldsta dotter fyller 45 imorgon ger dagen en liten guldkant. Hon är en musikutövare som alltid spelat den vackraste klassiska musiken, på piano eller tvärflöjt, vilket skänkt också alla hennes barn inspiration och vägledning.


Modern? Omodern?

Foto: Astrid Nydahl

Vem vill inte vara modern? Jag vill det helst inte om jag kan slippa. Att vara modern är numera synonymt med att vara anpassningsbar i politisk, social och kulturell mening. Samtida är jag förstås med elektriciteten, kollektivtrafiken, läkekonsten och kranvattnet. Men för den skull vill jag inte vara modern som lägenhetsgettona, basgångarna i väggarna, gågatu-musikernas skrän, galleriornas varubundna locktoner, de tatuerade kropparnas ockupation av hela nationer. Jag vill inte heller vara ett offer för moderna tiders gangsters, oavsett om de svindlar mig via banken eller rånar mig vid en penningautomat. Jag vägrar vara så modern att jag skulle applådera också det så kallade "mode" som får mig att häpna varje gång jag befinner mig i dess närhet.

Att förbehålla sig rätten att vara omodern, se där en väg att navigera utmed för att bevara förståndet. Jag vill fortsätta trivas i tystnaden, själv avgöra när något alls ska låta. När omvärlden gör sig påmind med bomber en nyårshelg vänder jag det firandet ryggen. Mina vardagar är i högsta grad omoderna. Helst läser eller skriver jag. Det är en av de moderniteter jag godtar och uppskattar: skrivandets verktyg utöver pennorna. Det största nöje jag kan föreställa mig är att vandra utmed eller sitta helt still vid havet. Jag gör det helst den årstid då husbilsfolket håller sig hemma. När de attackerar finns det föga frid där. Vinterhalvåret är min favorittid, tystnaden min största kärlek och stillheten i ett mindre umgänge att föredra framför flockbeteendena.

Nu behöver jag inte längre hävda det omodernas fördelar, det är bara att tillämpa dem.

 



söndag 28 januari 2024

JUDEHATET Sverige-Hamas tur och retur

 

Hatet mot judarna har manifesterats många gånger, dock på olika sätt. Jag tänker inte redovisa de olika epokernas judehat, utan koncentrera mig på nuet, det fasaväckande nuet.

 

Jessica Haas Forsling skriver i Svenska Dagbladet på Förintelsens minnesdag:

 

Det började med att alla som brukar säga något när hemska saker händer, inte sa något när familjer mördades i sina hem, när ungdomar sprang för sina liv, mejades ner och våldtogs, när skändade lik kördes runt som troféer, och när småbarn syntes bland alla dem som kidnappats av Hamas.

Jag väntade på ryggmärgsreflex-empatin hos mina samhällsengagerade vänner och de stora tyckarkonton jag följer. Timmarna gick, det blev kväll och tystnaden var oroväckande, som när barn har något fuffens för sig och man måste rusa dit och titta: Vad är det ni håller på med? Vad har ni för hemligheter?

Det fortsatte vara tyst även när massakern firades i Sverige och bilar tutade euforiskt.

Det var den största pogromen av judar sedan Förintelsen. Varför kände sig så få i mina flöden nödgade att förklara: Jag är för ett fritt och självständigt Palestina, men jag stödjer inte terrorhandlingar mot civila israeler, mot israeliska bebisar och barn och mammor och lillasyster och pappor och gammelmorfar.”

 

På vilket sätt hänger judehatet ihop med vurmen för arabisk islamism? I Israel, i bilden av Israel, ser det ut så här: ”Israel är stulet arabiskt land. Judarna riktar inne i Israel och mot grannländerna sin aggression, den omfattar allt från vardagsdiskriminering till vålds- och krigshandlingar.”

 

Nå, Hamas är en islamistisk våldsorganisation. Alla vet det, de har styrt Gaza länge nog för att ingen ska behöva vara okunnig om den saken.

 

När Hamas-islamisterna genomför den största pogromen mot judar i modern tid – ni har alla sett bilderna, ni vet att den omfattar styckningar, halshuggningar, grovt sexuellt våld, tortyr, mord och åter mord samt kidnappningar i stort antal – räcker världens sympati med judarna nästan ett helt dygn. Fördömandena i Sverige – bland judar, icke-judar och folk i allmänhet – blir små och bleka. De verkliga fördömandena hittar man på nätet, där kunskap, förtvivlan och chock förenas med en djupgående insikt om vad detta kommer att betyda. Skriften lyste på himlen i rött, det var både illavarslande och ödesmättat.

 

Israel premiärminister är både avskydd och fruktad i ett stort israeliskt befolkningslager. Jag betraktar både hans person och politik som militaristisk-fascistisk. Han har ingen moral som kan sätta gränser. Att han har öppet fascistiska politiker i sin regering räcker för att jag ska betrakta honom som en olycka, också för Israel och det judiska folket, och en historisk katastrof.

 

Är jag motståndare till kriget mot Hamas? Långt, långt därifrån. För varje Hamas-nazisoldat som dödas känner jag en inre jublande glädje, av ett slag som jag antar att andra världskrigets Hitlermotståndare kände. Den uppgiften hade varje israelisk militärledning kunnat ta sig an, utan den nuvarande premiärministern eller hans olycklige president.

 

De omfattande, urskillningslösa flygbombningarna av Gaza - som innebär ett ofattbart, historiskt unikt, lidande -  föder och göder den sympati för arabisk-muslimska aktivister i Sverige, som drar med sig allt från vänsterrevolutionärer till liberaler, sossar och extrema högeraktivister. Vad förenas de av i mycket hög grad? Svaret är enkelt: ett hat mot Israel som inte längre – eller just nu – går att skilja från det klassiska judehatet.

 

Det äcklar mig djupt att ens leva i denna tid. Min pappa fostrade mig och mina syskon i djup förståelse för vad Förintelsen betydde och varför solidariteten med våra judiska skolkamrater var så viktig. Det är en bestående kunskap för mig. Den utgör en moralisk-politisk grund också medan denna katastrof äger rum.

 

Jessica Haas Forsling får avsluta:

Jag skrollade febrilt och undrade vad som fanns där, i vakuumet. En existentiell osäkerhet växte och hakade i mina Förintelserötter. Jag kontaktade dem och frågade rakt ut, och fick på så vis lite färre vänner och bekanta, men inga svar. Jag som brukar vara så socialt smidig hade visst blivit hysterisk. Men en viss sorts tystnad är jättefarlig för mig och alla döda bakom mig. Det finns nämligen en särskild tystnad som betyder: Vi har inte din rygg.

Det klarnade allt eftersom. Tystnaden berodde på ”kontexten” – att man inte ville ”visa sitt stöd för Israel-regimen”. Men, undrade jag – vad har kontext med ryggmärgsreflex-empati för civila att göra? Vissa sa sig vara för osäkra för att uttala sig i en ”så komplicerad konflikt”. Andra, mer tvärsäkra typer, tyckte att mördandet av israeliska civila var att betrakta som ”legitimt” i Palestinas motstånds- och frihetskamp. Det tysta folket levererade olika förklaringar inom gruppen, men de sistnämnda sa det indirekt rakt ut: ”för mig är de helt enkelt avhumaniserade”.

 

 

lördag 27 januari 2024

Anders Wikströms begravning

 

Just nu, klockan 13.00 i Finland, 12.00 här, begravs min vän Anders Wikström.

 

Jag tänder ett ljus och läser för honom:

 

Skriv om stunderna

då vänskapens gångbroar

verkar hållfastare

än förtvivlan

 

Adam Zagajewski, ur Törst

i översättning av Anders Bodegård

 

***

 

Anders syster Ulrika Wikström skriver:

 

Jordfästningen blir i ett kapell, eftersom vi inte blir så många. Det heter S:t Olofs kapell  och är beläget i Karis på begravningsplatsen.

Vad ska man med lördagar till?

Lissabon. Foto: Lennart Romberg
 

Passager. De intima försäljningspunkterna: vykort, böcker, kakel.

Jag vandrade där, ensam eller tillsammans med andra människor (Carlos Valente, stadens son, Per Helge, mina då unga döttrar Lina och Ditte, Anna Wahlgren och hennes dotter Sara Danius, Anki Sehlstedt och Astrid som skulle bli min hustru), satt ner på Martinho da Arcada, pratade om livet, vad som skulle hända i veckan framöver, drack en liten kanna vin till maten.

Vad ska man med lördagar till? Sabbat! Man har lördagen för sabbatens skull, också jag. 

Jag hade en gång fått uppdraget av Judisk Krönika att leta upp en synagoga, där spåren av det förflutna ännu var synliga (de tvångsdöpta marranerna, gömslena, lögnerna för överlevnad med mera). Jag fann rent av en synagoga alltjämt verksam (se bilderna). Den låg inne på en bakgård. Den nästan tre meter höga träporten som syntes från gatan sade inte ett knyst om vad som fanns där inne. Med ett enkelt Shalom öppnade den svartklädda kvinnan portarna och släppte in mig och mitt sällskap.

 

Man kan ha lördagar till mycket. Sabbat är för mig detsamma som eftertanke och god mat. 

fredag 26 januari 2024

Helvetet är över oss

Foto: Lennart Romberg
 

När helvetet kommer från himlen varje dag finns det inte ens plats för böner längre. Det ryska helvetet mal sönder ukrainarnas liv och land, det israeliska helvetet mal sönder palestiniernas liv och land. Hamas-helvetet kom både uppifrån, från sidorna och nerifrån - motorburet helvete på massakeruppdrag.

Helvetet är inte en plats. Helvetet är ett tillstånd. När vi begravde vår vän M i onsdags tänkte jag på hur mycket lång vänskap (44 år respektive 29) formar också bilden av det paradisiska. Det är synonymt med frid, tystnad, stillhet. Eller med att få sina skor putsade, som på Lennarts fina bild.

torsdag 25 januari 2024

Hela min fado-samling till salu


 

Nej, jag vill inte att 40 års samlande av fado ska till soptippen. Här nu ett första erbjudande. Är någon i läsekretsen alls intresserad så kan jag erbjuda mer detaljerad information.

 

Camané, Mariza, Carminho, Ana Moura, Ricardo Ribeiro, Raquel Tavares, Cristina Branco, Marco Rodrigues, Aldina Duarte och Mafalda Arnauth. Carlos do Carmo, Amalia Rodrigues, Alfredo Marceneiro. Och många, många fler.

 

Många cd-skivor bjuder på konserter med de bästa artisterna.

 

DVD-filmer med konserter. Några unika spelfilmer där fadons miljöer finns med. Urgamla svart-vita filmer, liksom samtida spelfilmer.  


En unik dubbelkassett med kassettband från Café Luso i Bairro Alto med Amalia, inspelad revolutionsåret 1974.


Det finns också en del LP-skivor kvar. Bland annat den här med Alice Maria, som blev en av de tre första artister i fadons värld, som Per Helge och jag fick lyssna till på A Severa 1983. Första Lissabonbesöket, första mötet med fadon i verkliga livet. Tårarna rann, det blev en natt som kom att bestämma mycket av mitt öde. Alice Maria dog 2017.



Hela denna samling vill jag inför flytten sälja. Är någon intresserad tar jag gärna emot bud. Jag kan också när tillfälle ges presentera den mer i detalj.

 

Många skivor är signerade, personligt vid möten med artisterna.

En kvinna och en fotograf

Foto: Hideo Matsumoto
 

1 januari 2014 togs denna bild på ett hotellrum i Cascais, Portugal. Den betyder mycket för mig av tre skäl: kvinnan på bilden, Anne-Marie Berglund, kom mig nära under 24 år, fram till sin död 2020. Det gjorde fotografen med, han är fortfarande min vän.

Sist men inte minst: Cascais. Det forna fiskeläget utanför Lissabon hade en kärna som var helt morisk. Att vandra där var tystnad förenad med stillhet. Sedan kom massturismen med sina avskyvärda hotell och restauranger. Det Cascais jag mötte första gången 1983 finns förstås kvar + flera lager turistindustri. Men Hideo fångade Anne-Marie inne på ett hotellrum i ett av sina bättre porträtt. På den är endast det djupast mänskliga närvarande, hud mot ljus, hud mot mörker.


 

onsdag 24 januari 2024

Ett rum för arbete och vila, en stad för arbete och brottslighet...

Foto: Thomas Nydahl
 

Det var sista gången. Sedan skulle hela kvarteret stängas för gott. Nu var det vår, 2006. Jag fick ett eget rum, högst upp. Där satt jag och skrev mest för hand. Åt mina små måltider, sov.

1998 hade vi kommit till detta collage första gången. Astrid skulle studera en hel termin, jag fick loss lite uppdrag för Sydsvenskan och ett arbetsstipendium från författarfonden.

Det blev kärlek direkt. Birmingham blev mitt livs andra Malmö. Lokalborna tyckte jag var helknäpp, de ville mest bara förakta och tala illa om sin hemstad.

2006 var en av flera gången vi kom tillbaka, men det året var alltså det sista då vi bodde på Selly Oak Collage, sedan blev det privata familjehotell och vid ett tillfälle ett lägenhetshotell mitt i centrum.

Hur gör man för att minnas en stad? Man lever, verkar och fördjupar sig. Man lär sig dess historia, man försöker inte flyta med den samtida modesvängen. När jag ser en serie som Peaky Blinders är det inte underhållning för mig, utan ett djupt trovärdigt porträtt av alla de irländare som gjorde staden till både hem, brottsplats och arbetsplats. 

 

tisdag 23 januari 2024

Silverbröllop

 

Uppför den här kyrkogången gick vi, Astrid och jag, på dagen för 25 år sedan. Vi firar alltså silverbröllop i dag.

Det är dessutom så, att det är 30 år sedan vi träffades, men det firar vi i höst.

Att gifta sig i vår vackra, danska kyrka är något särskilt. Heliga Trefaldighetskyrkan har en kopia mitt i Köpenhamn.

I dag tar vi oss rätten att fira utan gäster, sjukdomar sätter stopp för sådant. Men vi kommer att dra oss till minnes alla som bidrog till att göra vårt bröllop så vackert. Allt för många är döda.

måndag 22 januari 2024

Orden och namnen

 

Orden och namnen vägleder oss. Varje dag. Att den här klippan kan vara farlig att klättra i förklaras på två språk. Skylten står Wales, språkvalet är självklart.

Lokaltåget nedan har döpts till Dylan Thomas. Är det fånigt? Nej, det är en påminnelse. Har du sett eller åkt med tåget utan att känna till honom, gå då hem och slå upp det:

"Dylan Thomas was obsessed with words—with their sound and rhythm and especially with their possibilities for multiple meanings. This richness of meaning, an often illogical and revolutionary syntax, and catalogues of cosmic and sexual imagery render Thomas’s early poetry original and difficult." (Poetry Foundation)

Han föddes i Swansea 1914. Efter detta kan man bara börja läsa hans böcker. På tåget till exempel. 




söndag 21 januari 2024

Söndagskaffe utan kaka och kunskaper från Alice Roberts

Foto Wales: Astrid Nydahl
 

De ser ut som lyxiga privathem men är för det mesta små hotell.

Söndagskaffe utan kaka? Ja, jag får ju inte äta fast föda, som kakor och annat.

Mitt alternativ är en vanlig folköl i vilken jag tillsätter 20 ml Underberg. Det är en mycket liten, knappt halv, snaps men den är rejält stark.

När det är gjort går jag till sängs, oavsett tidpunkt. Jag  läser en fin bok av Alice Roberts, vars tv-serie om ottomanska riket började på Kunskapskanalen redan i går kväll (repris, som allt annat, och första avsnittet sänds också 23 och 24 januari, sedan följer ytterligare fyra delar, rekommenderas varmt):

Alica Roberts är född 1973, som min äldste son, och imponerande lärd och sprängfull med kunskap. Hon presenterar sig själv så här:

I’m an academic, writer and broadcaster. I’m interested in the structure of humans, how we function, and our place in the wider environment.

I’m fascinated by human biology and history - and although these are often considered to be separate subjects, they are intertwined and inseparable.

I originally trained as a doctor, but left surgery behind to become a university academic - teaching clinical anatomy to students and doctors, and researching human origins and disease in ancient bones.

From very early in my academic career, I became involved in university outreach. Universities are knowledge generators, and we should share that knowledge widely - but listening and learning from others’ experience and expertise is also vitally important. In this way, we can make sure that knowledge benefits everyone - whether that’s sharing the latest medical advances or enriching our culture in other ways. I’ve been Professor of Public Engagement with Science at the University of Birmingham since 2012.

I’ve presented more than a hundred television documentaries, ranging across human biology, history and archaeology. I first appeared on television in 2001, as a human bone specialist on Channel 4’s Time Team. I went on to present Coast on BBC Two, and then to write and present a range of television series for the BBC, including The Incredible Human Journey, Origins of Us and Ice Age Giants, as well as several Horizon programmes. I’ve also fronted several history series on Channel 4 including Britain’s Most Historic Towns, Fortress Britain and Ancient Egypt by Train, as well as Curse of the Ancients and Royal Autopsy on Sky History. My longest running series, BBC Two’s Digging for Britain has been going strong for more than ten years.

I’ve written numerous popular science books. My book The Incredible Unlikeliness of Being, was shortlisted for the Wellcome Book Prize 2015. I’m also a keen artist and like to explore ways of engaging people with science through art. 

Skärmdump från författarens hemsida


lördag 20 januari 2024

Krig mot kriget eller bara okunnighet

Foto: Astrid Nydahl
 

”Guerre à la guerre” är, precis som under 1900-talet, en meningslös och fullständigt tom paroll. Man kan möjligen använda den som pynt vid festliga tillfällen eller för att blåsa upp en egen, inre godhet. Men som politik förlorade den för hundra år sedan. Just därför är de svarta molnen alltid fler än de ljusa. Just därför är pessimismen den enda rimliga attityden. Just därför menar jag mig kunna vända ryggen åt varje politiker, och det med gott samvete. Parollerna och talen må vara hur vackra de vill men det är alltid vapnen som får sista ordet.

 

Hamas massakrer var en noga planerad krigs- och terrorhandling, avsedd att utlösa det totala kriget med Israel. I sin cyniska grymhet fick de som de ville. De som ropar på fred vill inte – förmår inte – tala om islamismens dödliga aspekt. De talar om offren. De talar inte om offren. De som ropar på fred ställer sig i samma led som islamisterna: Israel ser de som en sjukdom som inte kan botas utan måste avlägsnas, utplånas. Det är en skam från början till slut. Lika cynisk som om de allierade hade slutat att militärt angripa Hitler och hans folk.

fredag 19 januari 2024

Det nödvändiga, också en fredag

Foto: Astrid Nydahl
 

Jag skriver mig gång på gång ner i samma problematik. Jag hejdar mig inför texten. Jag är man. Kan läsaren störas av den skrivandes kön? Jag har inte ens tänkt tanken. Men jag upphör inte att skriva kring det som har med födelse, liv och död att göra. Eller som den litauiska författarinnan Giedra Radvilaviciuté uttrycker det: ”Det är inte för inte jag tänker på texter. Jag gör inget i onödan.” Det jag har gjort hela mitt liv, också nu, har i alla avseenden varit nödvändigt.

torsdag 18 januari 2024

Gränser och min egen gräns

Ann-Charlotte Alverfors och jag vid tidskriftsfestivalen i Malmö. 1980-tal.
 

Man kan ha blivit fotograferad nästan var som helst. Men gränsen går ungefär vid det privata. Från mitt bås på akuten såg jag en skylt om att det är förbjudet att ta bilder därinne. Så ska det vara.

Det finns ett segment unga människor som förstör vårt land. De bör fotograferas och dokumenteras. För att sedan åtgärdas, gärna med livstids utvisning. Min gräns för att acceptera dem är sedan länge passerad.

Men så finns de andra. Den unga kvinna med hjullastare som frågade oss under gårdagen om hon fick skotta bort snön, så vi kunde komma ut med bilen. Mitt svar kom i form av tårar. Så rörd blir jag över unga människor som bättre förstår sig på livets villkor.

onsdag 17 januari 2024

Hur många länder deltar i kriget? Hur omfattande kan det bli?

Skärmdump från Times of Israel
 

Är Israel och Gaza i krig mot varandra? Den frågan är så lätt att besvara, så vi tar nästa. Den lyder: vilka deltar deltar i detta krig och hur många är de.

Låt oss börja med Hamas-massakern i Israel den 7 oktober 2023. Iran hade under lång tid byggt upp Hamas militära arsenal, inklusive motorcyklar och bilar som användes i attacken.

När Israel svarar genom att angripa Gaza är det redan fyra länder i krig, eftersom USA inte bara levererar avancerade vapensystem till Israel utan också är den konstanta garantin för landets existens.

Från norr angriper gudspartisterna, Hizbollah, och därmed är Libanon involverat. Från öster angriper Yemen, i form av Ansar Allah, mer kända som Houti-milisen. Sex länder direkt inblandade i kriget därmed.

Turkiets roll i kriget är värd en egen utredning. Det faktum att Iran också angriper mål i Irak höjer risken för ännu en krigsaktör. Qatars roll tycks däremot hittills vara mildrande och medlande.

Många är de rörelser, nationer och folk i regionen som helst vill se Israel utplånat, borta för alltid. Kraften och faran i detta är uppenbar och mycket avgörande för hur israelerna tänker - och agerar. Sjunde oktober-massakrernas groteska metoder och omfattning talade sitt tydliga språk.

Om låt säga tio nationer eller delar av nationer befinner sig i krig inom en geografiskt definierad yta, har vi själva den urcell som leder - kan leda - till storskaligt krig. Ett sådant vi lärde oss kalla för världskrig. Vad gör Ryssland? Vad gör Kina? Vad gör alla terrorgrupperna om de ingår i olika nationella och/ eller ideologiska formationer.

 

Privatmannens plötsliga tanke...

I somras i Tosteberga. Foto: A.N.
Det riktigt avslöjande med bilder är att de redan efter några månader röjer något väsentligt.

En bild tagen i dag skulle visa en man i betydligt sämre skick.

Hälsoläget isolerar mig helt. Jag följer på sin höjd med på ett banalt ärende men blir sittande i bilen, med undantag för de gånger jag öppnar bildörren, i avsikt att promenera minimala sträckor, för att försöka lätta krampen i fötterna. Det är det hela.

Jag hade tänkt skriva om Trump. Det blev inget av med det. Varför skulle jag skriva om Trump? Det räcker väl att alla andra gör det. Nej, nu har jag sagt för mycket redan.

Men jag behöver väl inte ens nämna att läkarna nu lagt ännu ett preparat på mitt bord?

tisdag 16 januari 2024

Judehatet och frånvaron av empati med judiska offer för islamismen

 

Hans Rustad skriver i Document.no om Den yderstevenstrefløj lader sig friste – sluger den antisemitiske lokkemad

Det är en viktig text, eftersom den sätter fingret på vad som skett i våra medier efter 7-oktobermassakrerna. Rustad skriver utifrån Norge och norska medier. Men om man byter ut NRK mot SVT blir det väldigt tydligt, att såväl redaktörer som enskilda reportrar är Hamas-supporters (eller i bästa fall blundar med bägge ögonen). 

Det finns ingen, inte en enda, som anlägger de judiska offrens perspektiv. Varför gör de inte det? Varför följer de massan? Det finns många, enkla eller svåra, svar på den frågan. Det enklaste svaret är antisemitism, judehat. Det är sannerligen ingen nytt under himlen. Läs nu detta av Hans Rustad och begrunda innebörden (hela hans artikel finns i länken):

Solsjenitsyn mindede om, at der var en demokratisk og en antidemokratisk socialisme. Men nu er forskellen uklar. Det skyldes både multikulturalisme, udviskning af national kultur og historie, som involverer strukturel vold mod majoritets-befolkningens arv og ejendom. Et nyt twist på seksuel frigørelse, nu helt ind i det fysiske og familiære. Venstrefløjen fortsætter Stalins projekt, som skulle ødelægge kernefamilien. Det er de i høj grad lykkedes med.

Men den største fristelse er den antisemitiske lokkemad. Her flyder flere tråde sammen: Den franske revolution var fanatisk anti-kristen. Socialdemokratiet har gjort en rejse, siden islam kom ind i Europa. De kalder sig stadig sekulære og lader som om de praktiserer ligebehandling.

Israel er blevet et hadobjekt, og det er blevet dyrket af mange, ikke mindst NRKs mellemøsten-korrespondenter. Hver gang Israel har forsvaret sig selv, har NRK været der og dyrket antipati mod israelerne, og fremhævet palæstinensernes uskyld.

Det hele væltede med 7. oktober. Hamas er ingen almindelig befrielses-bevægelse, den er ultra-islamisk og har Armageddon som mål: De forbinder paradis med udryddelsen af ​​alle jøder. 

Eftersom det pågår vill jag gärna påminna om vad som hände i Israel mitt på ljusa dagen under måndagen då minst en dog och många andra blev skadade (och det var ju inte första gången, om man så säger):