Nathacha Appanah: Ingenting tillhör dig (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

 

Man skulle kunna säga att det är omslagen som sätter tonen för alla böcker utgivna av Elisabeth Grate Bokförlag. Det gäller förstås också Nathacha Appanahs till svenska översatta böcker. Jag drar mig till minnes Våldets vändkrets från 2018 (översättning av Maria Björkman) med pojken som vadar i knähögt vatten med sin hemmagjorda leksaksbåt. Svart-vita är de alltid, bokomslagens fotografier, kongeniala. Det gäller nu också i hög grad Ingenting tillhör dig. Två fötter, två underben, några vackra smycken där byxbenen slutar.

 

Den nya romanen öppnar med Tara. Hon är huvudpersonen som förlorar maken. Död för tre månader sedan i soffan som har kvar hans välbekanta dofter.  Hennes tillstånd bygger på chock och förvirring och hon vill inte att pojken Eli ska komma dit. Hon vill gömma sig, allt mer av försvinnande erövrar henne. Det är Elias pappa som är död.  Orkar fostermamman Tara själv leva? Hon söker sig till platsen för sin egen död, där hon ska hoppa och försvinna under vattenytan. Elegant knyter Appanah samman berättelsen, och påbörjar en ny. Nu är Tara istället Vijaya.

 

Är detta berättelsen om klyvnad? Eller om etnicitet? En och samma människa i två versioner. Eller om att söka sina rötter, sitt autentiska vara? Båda personnamnen är realiteter. Och det är med den insikten det blir verkligt spännande.

 

Det är den första berättelsen, Tara, som utgör kulmen på berättelsen. Hennes yttre och inre katastrof – hennes öde - ryms i den följande, längre berättelsen med Vijayas namn. Författaren är född på Mauritius, så jag läser i alla fall in den livserfarenheten också i det fiktiva.

 

Appanah väver både skickligt och raffinerat samman kolonial- och personhistoria. Ty Vijaya är ju barnet. Tidigt i hennes trygga tonårsliv inträffar katastrofen. Hennes pappa är känd som den frispråkige och fritänkande, moderna människan. Att det inte uppskattas av de nya makthavarna, ”befriarna”, i det aldrig namngivna landet, blir skrämmande tydligt när både pappan och mamman får brinnande däck runt sina halsar och dör den mest plågsamma döden. Vijaya bevittnar allt från kistan där hon lagt sig gömd.

 

”Din far borde hållit sin stora mun”, är meningen som blir ett slags underkastelse-moral i berättelsen. Och jag tänker på alla ukrainare som försöker få världen att lyssna, för att vi ska förstå vilken skillnaden mellan förtryck och frihet, mellan krig och fred, djupast sett är. Ja, det är ju som Bob Dylan sjunger, att ibland kommer Satan förklädd till en fredens man.

 

Den lilla flickan växer upp, det går många år och vi möter henne igen, inlåst. Stället är till för kvinnor som hon, ”fallna”?, ”dåliga”?

 

Det sker sedan sådant som gör att drömmarnas och fantasiernas flicka/kvinna blir verklig. Hon blir Tara, träffar läkaren där hon är inlagd, han ställer alla frågor hon inte vill höra, men inser att den där mannen vet ingenting om våld. Detta hem blir centralt mot berättelsens andra del.  Och han, läkaren blir central i hennes liv, och i romanen.

 

Ännu ett mästerverk av Nathacha Appanah, bitvis förbryllande och svårtolkat, men mest av allt fyllt av gripande människoöden och dramatiska landskapsbilder.

 

Bild från Littfest i Umeå 2024.