Norman Manea och grammatikbocken

Foto: Astrid Nydahl

När jag läst Norman Maneas Huliganens återkomst (förlaget 2244, i översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran) minns jag hur svårt det var att samla sig till ett omdöme och jag skrev i min recension bland annat:

”Det är inte ofta man faller ner i ett sådant schakt av ord, drömmar, mardrömmar och minnen, där kraften nästan är explosiv och berättandet febrigt. Jag har i alla fall aldrig läst något liknande.”

Men jag skrev också, lite mer sakligt och informativt:

”Boken är självbiografisk. Manea är född 1936. Som femåring hamnade han i koncentrationsläger, där han blev kvar till krigsslutet 1945. Boken skildrar Maneas judisk-rumänska liv som börjar med denna mardröm, fortsätter som en tragedi under den röde kejsarens och hans föregångares terror och möjligen rundas av som ett liv där friheten är alltings förutsättning. Sedan 1988 är han bosatt i USA. Exilen och dess nya förutsättningar ger också Manea en möjlighet att helt frivilligt återkomma för besök i Rumänien.”

Nu har jag också läst Oktober, klockan åtta (förlaget 2244, i översättning av Inger Johansson). Det är en bok som skiljer sig ganska radikalt från Huliganens återkomst. Också denna är visserligen självbiografisk, men det rör sig om en novellsamling skriven tidigare i Maneas liv. Den saknar dramatik och kaos när man jämför den med Huliganens återkomst. Istället kan man tala om en rätt så vardaglig realism där skeendena i sig själv förväntas återge det drama som självklart är barnets. Manea skriver som bekant mot bakgrund av de två stora totalitära läger- och mordideologierna i modern tid, och han har också egen erfarenhet av att som liten pojke själv ha erfarenhet av koncentrationslägerlivet.

I Vändpunkten kan man säga att den observante läsaren genast identifierar betongstaternas språkmissbruk. Norman Manea nästan glider förbi det - elegant och självmedvetet - i en rad som denna: "Några veckor in på terminen skickades alla studenter iväg söderut till frivilligarbete på ett bygge." Så såg ju kommandosamhället ut när det handlade om frivillighet. Varenda liten stat som kallat sig "socialistisk" har plågats av detta frivilligarbete, jag har med egna ögon sett det i olika former i den forna diktaturen Albanien. Fri vilja har bara den som lyder order!

Den inledande berättelsen Tröjan fick mig att tänka på de tiggare som nu lever i svenska samhällen, och på de villkor där kanske inte en egen tröja är en självklart. Det säger jag utan att på minsta sätt sentimentalisera fenomenet, som nu fått sådana dimensioner att svenska politiker inte på minsta sätt visat sig förmögna att hantera det. I Maneas berättelse är det sonen som drömmer om att tröjan stickas av modern till just honom, men han tvingas hantera det faktum att flickan Mara ska ha den, hon som familjen tagit sig an i ett försök att rädda henne från döden, ett företag som visar sig fåfängt. Så kan en berättelse om en helt annan tid plötsligt få mig som läsare att fundera över ett fenomen jag möter i den egna verkligheten.

"Snart var det inget som skulle hindra att jag fick den. Sjukdomen skulle förvärras, ljuset växte, dagarna blev längre, döden nalkades, det kände jag. Jag var så rädd att jag skulle få se den frysa vår älskade flicka till is. Ifall jag fick den nu, så kanske... Som om tingens naturliga förlopp skulle hejdas ifall jag gjorde anspråk på den."

Manea skriver sig också in i det som följde på nazismen och koncentrationslägren: den nya ”arbetar- och bondestaten”, den som med kommunistpartiet vid rodret tvingade rumänerna in i den kommunistiska statens groteska behov av lydnad och likriktat språk.

Bland de femton novellerna hittar man flera skildringar av hur detta liv som barn och ungdom fortplantas in i det vuxna, inte minst i Skiljeväggen, där fastighetsskötaren presenteras som en man vars tidigare liv krossats av en rättegång, ett öde – och ett yrke som just fastighetsskötare – som var så vanligt i länderna bakom muren (i den moderna tjeckiska litteraturen har vi mött många av dem). Och så förstås den långa och övertygande Läraren som ger så fina inblickar i hur ideologiska tvångströjor alltmer kommer att likna en religiös tro, och där undervisningen bara har namnet gemensamt med det som kan kallas så.

"Inne i rummet sitter den olidlige grammatikbocken och kraxar sina anakronistiska språkljud."

Och så allra sist, texten som givit samlingen namn, en svårgripbar miniatyr som vill famna ett liv i tvåsamhet, från de sköna tonårens sensualism fram till en tid då man inte riktigt kan förstå att allt gått så fort, då livet ändå kan erfaras som en gåva, "livsenergin, lusten och livskraften". Har man varit ett övergivet barn förstår man att hålla fast vid den andra, för att om möjligt "styra undan skräcken och tomheten." Och ändå finns insikten där, omgivningen och de andra kan vara konkreta hot, öppen fientlighet. Kanske är det just den insikten Manea vill fånga i sina noveller.