Foto: Astrid Nydahl |
I antologin I angeläget ärende,
Bonniers 1941, (med Tor Andrae, Karl Ragnar Gierow, Gustaf Hellström,
Olle
Holmberg, Eyvind Johnson, Hans Larsson, Vilhelm Moberg, Ludvig
Nordström, Sten
Selander, Mascoll Silvferstolpe, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Anders
Österling) finns det oändligt mycket att tillägna sig. Jag vill här
citera vad Eyvind Johnson skrev om den riksdag som "styrde" vårt land
under brinnande krig:
De flesta av riksdagsledamöterna tycker kanske om tryckfrihet, har i alla fall inte något särskilt emot den, tycker det är roligt att ha eller att ha haft tryckfrihet, i landet. Riksdagen är vår demokratis viktigaste institution, på den vilar eller borde vår trygghet vila. Saken är emellertid den att riksdagen vid kritiska tillfällen hade för många fega, undfallande, strykrädda eller enkelt funtade och hotfullt informerade ledamöter, och det var otur. Även om någon av framtidens historiker försöker tvätta bort den genanta fläcken kemiskt, så kommer den dock att skönjas och som mycket av det kemiskt tvättade att lukta lite granna.Vad fick Johnson att skriva detta? Vad hände 1941 under krigsmullret? Man bör påminna om Torgny Segerstedt och hans motstånd mot nazismen genom Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vilka konsekvenser fick hans texter? Låt mig avslutningsvis bara citera vad som kan inhämtas på Wiki (och ställa frågan: skulle vår riksdag ha stått emot? Finns det tecken på att så skulle ske?):
Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget.
Denna text är en repris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar