Lennart Sjögren: De andra trädgårdarna

Lennart Sjögren. Foto: Mattias Johansson

Människor av aska

sitter på bänkar av aska

runtom är vintern stark

de talar om framtiden.

(Ur De andra trädgårdarna)

Med samma direkthet och illusionslöshet som i många tidigare samlingar vänder sig Lennart Sjögren i den nya boken De andra trädgårdarna (Bonniers) till läsaren utan att ens för en sekund invagga henne i falskt förtroende. Hos Sjögren är människorna och djuren för alltid inlemmade i det cykliska förlopp som kallas livet.

Nu är det sent på jorden. Varje levande människa vet det. Och om inte annat så känner hon det. Vår epok präglas av de verkligt stora hoten. De kunde kallas fanatism, totalitarism eller annat som kan presenteras som en ism. Men de kunde också kallas civilisation! Märkligt nog har människan byggt sig en civilisation som hotar själva livet och dess förutsättningar. Mot ismerna söker Sjögren tröst i ”läran om det icke mätbara”.

Lennart Sjögren har i sitt författarskap i många år – han debuterade 1958! – utforskat detta skeende. Hans mikroperspektiv har gett oss vibrerande, nakna porträtt av våra djurvänner. Vi har mött råttorna. Vi har mött fåglarna. Kanske har några av oss lärt sig se på dem med sjögrenska ögon, med inlevelse parallellt med en insikt om villkoren. Vi har mött så många andra djur. Men vi har inte minst mött människorna, de ensamma och strävsamma. Från sin öländska horisont har han skådat ut över oss och berättat om hur livsvillkoren kan se ut långt från de konsumistiska centra som kallas städer. Ändå har han i en hel diktsamling stått på Stockholms central i samma avsikt.

I denna bok möter vi förstås döden. Det gör vi ofta hos Lennart Sjögren. Här möter vi den i de andra trädgårdarna, de övergivna och i glömska vilande efter att människohänder rört vid dem. Här kommer de döda på snabbvisit och de övermogna äpplena har sedan länge fallit mot marken.

En älskares hand sträcker sig mot den döende, och ingen levande vet att det sker, blott hon som dött från slangarna och maskinerna hon varit kopplad till.

Döden är i denna diktning både konkret och symbolisk. Den tycks, säger Sjögren, ha ett flamgrönt ljus just före stormen över vattnet.

Som en av dikterna i bokens tredje avdelning uttrycker situationen vill jag avrunda:

Skelettskarpa av hunger kommer rovdjuren fram

ur vinterns skogar

finner de inget att äta

virar kölden runt dem sin död.

När våren och sommaren är förbi

ropar svampplockarna förtjusta:

Hur vackra är de inte skeletten.