 |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Jeg
skal igen forsøge at trække
vejret roligt/ på et kontinent, hvor blod flyder/ efter byger af
kugler, og psykiske sår/ har sat sig i sjælen, trække
vejret/ i det frit bevægelige kaos, hvor had/ undertiden giver
sig ud for at være en omfavnelse.” (Pia Tafdrup, ur
Lugten af sne)
Det är svensk
nationaldag. Också Sverige lever i det som Pia Tafdrup kallar ”det frit bevægelige kaos”. Det är
få poeter som ens yttrar sig om den situationen. Det finns förstås undantag.
Men rädslan att bli befläckad av tidens alla stämplar får människor – oavsett om
de är poeter eller plåtslagare – att hellre tiga och bara tala om det som sker
i helt privata rum.
Ett
vackert undantag är Tony Walsh, född 1965 i Manchester. Efter massakern där
stod han mitt i en stor folkmassa och läste sin dikt This is the place.
Efter massakern i London steg han fram på scen, ännu en gång med sin dikt,
och sedan efter konserten på Manchester-arenan Old Trafford. Då kunde man se
honom åka tåg stående bland en stor skara ungdomar. Där läste han ännu en gång
dikten och den fick liv genom de unga pojkarnas och flickornas medläsning.
Hur bryter man tystnaden? Bara vi själv
tvingar oss till den. Således är det bara med egen kraft och vilja vi kan träda
ut ur den. Tala, som Tony Walsh och andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar