Tomhänt, svartsynt och obildad

Lytton Strachey. Målning av Duncan Grant 1913

En vän besöker biblioteket och berättar:

”Där stod i en särskild hylla de kulturrådsstödda böckerna: ’Varsågod. Ta en, ta två, ta flera.’ Tog med oss nyutgåvan av Huizingas Ur Medeltidens höst, brevväxlingen mellan Celan och Ingeborg Bachmann, två volymer Den persiska litteraturen, den ena rymmer ett urval av Bo Utas översättningar av både klassisk och modern litteratur och den andra essäer av Utas om den persiska litteraturens historia, om sufisk litteratur och modern litteratur, därtill tre essäer om Eric Hermelin, Sven Delblanc och Gunnar Ekelöf och det persiska – båda volymerna redigerade av Askh Dahlén – vilken kulturgärning! Vidare Bonniers supertjocka samlingsvolym med alla Ulrika Wallenströms tolkningar av Sebald, därtill en volym med Yatestolkningar, plus Kertész dagboksanteckningar.”

Den omskrutna reformen med gratis böcker till biblioteken av de titlar som fått statlig litteraturstöd är ingenting annat än ett hån mot förlag, författare och översättare. Reformen borde omgående återkallas och förlagen sluta skicka böcker som sedan behandlas som makulatur. Biblioteken vill uppenbarligen inte ha dem. Just därför ansöker jag aldrig om sådant stöd för de böcker jag ger ut. Den sista jag gjorde det för - och beviljades - var Inre frihet som kom 2008. Därefter har jag aldrig gjort det. Hellre är jag utan den statliga nådegåvan. Att det råder kulturskymning i vårt arma land behöver ingen tvivla på. Tvivlar man ändå kan man läsa Nathan Shachar i dagens rikslikare:

”Det finns en evinnerligen återkommande svensk tidningsartikel. Den slår larm om tilltagande svartsyn och psykisk ohälsa hos de unga. Bland patentförklaringarna till dessa rön: de hårda kraven, den ökade valfriheten och det expanderande informationsflödet. Informationsflödet är mäktigt. Men ingen har förklarat hur det skulle få en normalt funtad person ur gängorna. Att valfriheten skulle vara en nedbrytande kraft är lika befängt. I allt det fula som moderniteten fört med sig så är valfriheten ett av guldkornen: I klassamhället var framkomstmöjligheterna för nästan alla determinerade av obönhörliga köns-, konvenans- och bördsförhållanden. Valfriheten är inte jämnt fördelad i dag heller, men ta bort den och deppigheten kommer att skjuta i höjden. Valfriheten är bland annat detta: Det finns inga svenska läshuvuden som sopar gator. I Brasilien och Indien, trots all tillväxt, finns det myriader. Kraven då? Kastar de en skugga över unga liv? Fan tro’t. Professorerna vittnar om att gymnasisternas kunskaper är rudimentära, också inom livsviktiga (för en exportekonomi) områden. Hur betungande kraven än upplevs – är de lägre än någonsin. Det är framstegets paradox: Det samlade vetandet expanderar hejdlöst – medan det enskilda vetandet krymper. En svensk A-student 1950 kunde bra mycket mer än de flesta humanistiska doktorander i dag.”