Sorger och bedrövelser och glädjeämnen...

Gamla Väster i Malmö, juli 2013. Foto: T. Nydahl

Ja, de där företeelserna i rubriken flätas samman, bråkar med varandra, lyfts upp, sjunker igen, bubblar, försvinner i bakhuvudet. Efter en högst märkvärdig dag i Malmö under tisdagen återvände jag hem till ett Kristianstad där vattnet störtade från molnen medan blixtarna korsade himlen. Det var fantastiskt roligt, jag kom hem blöt ända in under skinnet och stod näck vid tvättmaskinen innan jag kunde konstatera att dagen var till ända. Juridik i ett bankhus, så enkla frågor om livet efter detta (av icke-teologisk natur) och några goda råd om testamenten och annat, och därpå en dubbel espresso på Hollandia. Avslutade dagen längst ner på Södra Förstadsgatan hos Restaurang Plaka, den charmiga, enkla och lilla lokalen. Billig middag som alltid, men dessvärre utan Retsina. Den slitande, ambitiösa enmanskrögaren hade förlorat sina rättigheter så vi fick dricka kranvatten till kycklingspettet, fårosten, grönsakerna, tsatsikin. Och sedan i hällregn till Södervärn där Skåneexpressen avgick mot hemstaden.

Jag hade en lång diskussion under kvällen, den handlade om just det som kommer efter oss, vad som är värdigt och viktigt för barn och barnbarn. Kärlek kontra spekulation. Familjeband kontra konspiration. Jag tror vi har funnit vägen. Den är ju inte så märkvärdig. Människor som har pengar på banken, dyra smycken eller dyrbar konst har sådana problem. Inte jag. Min enda dyra tavla är målad av Lars Lerin, den är sedan många år tingad av min yngste son (han hade öga för sådant redan som mycket ung). Min stora portugisiska fadosamling ska också ha sina speciella arvtagare, annars mest ingenting annat än lite akvareller och oljemålningar. Mitt (vårt) stora bibliotek är det säkert ingen som vill ha. Man plockar russinen, man tar sina favoriter och sedan betraktar man resten som pappersmassa utan värde. Den insikten skaffade jag mig för många år sedan.

Varför ägna sig åt det som följer efter döden? Man kunde säga att det struntar väl jag i, jag ska ändå inte vara här. Men man kan också tänka på den stora barn- och barnbarnsskara man har och försöka göra övergången för dem så bra som möjligt.

Nå, några tankar om sorger och bedrövelser och glädjeämnen. Det sorgliga och bedrövliga sparar jag för inre familjediskussioner. Glädjeämnena har sitt ursprung också där. Och genomrunna av himlens alla liter känner man sig onekligen pånyttfödd.