Gamla Väster i Malmö, juli 2013. Foto: T. Nydahl |
Jag hade en lång diskussion under kvällen, den handlade om just det som kommer efter oss, vad som är värdigt och viktigt för barn och barnbarn. Kärlek kontra spekulation. Familjeband kontra konspiration. Jag tror vi har funnit vägen. Den är ju inte så märkvärdig. Människor som har pengar på banken, dyra smycken eller dyrbar konst har sådana problem. Inte jag. Min enda dyra tavla är målad av Lars Lerin, den är sedan många år tingad av min yngste son (han hade öga för sådant redan som mycket ung). Min stora portugisiska fadosamling ska också ha sina speciella arvtagare, annars mest ingenting annat än lite akvareller och oljemålningar. Mitt (vårt) stora bibliotek är det säkert ingen som vill ha. Man plockar russinen, man tar sina favoriter och sedan betraktar man resten som pappersmassa utan värde. Den insikten skaffade jag mig för många år sedan.
Varför ägna sig åt det som följer efter döden? Man kunde säga att det struntar väl jag i, jag ska ändå inte vara här. Men man kan också tänka på den stora barn- och barnbarnsskara man har och försöka göra övergången för dem så bra som möjligt.
Nå, några tankar om sorger och bedrövelser och glädjeämnen. Det sorgliga och bedrövliga sparar jag för inre familjediskussioner. Glädjeämnena har sitt ursprung också där. Och genomrunna av himlens alla liter känner man sig onekligen pånyttfödd.
Jag gillade den här texten. Den är bra.
SvaraRaderaTJ