Bilderna tog Astrid på Landön, nationaldagen för många år sedan.
Årets nationaldag firar jag ytterst stillsamt med ett besök hos en av mina allra käraste vänner. Hemma hos Ulla-Britt i Åhus blir det en sallad och ett kärt återseende. Astrid skjutsar mig dit.
Att förlora allt är omöjligt. Någonting av livet måste finnas kvar. Landöns havsvindar får anstå idag, men nog ska vi ta oss dit också i sommar.
Jag är inte av uppfattningen att varje människa som åker tunnelbana i Stockholm är svensk (om ni minns den debatten). Men jag menar att ett tecken på svenskhet vore en högre medvetenhet om vad islamismens konfrontativa närvaro i vårt land ställer till med. Att värna vårt arma land borde vara en självklarhet, men är det dessvärre inte längre.
De värden vi som européer sätter högst borde vi inte ta för självklara. Då kommer de att helt gå förlorade.
På det högst privata planet vet jag vad utflykter innebär numera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar