Libyen och ondskans banalitet

Hannah Arendt skrev:

”Ondskans banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord.” (Den banala ondskan, sidan 239). 

Ändå är orden det enda verktyget vi har för att ringa in, beskriva och analysera ondskan. Den ondska som Överste Kaddafi stod för under fyra årtionden står klar för världen. En till svenska översatt bok ger en inblick som i alla fall inte jag fått förut. Den bild jag tog på Kaddafi i Benghazis stadspark 1983 – och som finns på omslaget till en av mina böcker - är unik i ett avseende jag inte själv förstått. 

Kaddafi med livvakt i Benghazi, Libyen 1983. Foto: Thomas Nydahl

Som man ser på bilden är det manliga livvakter som omger honom. De var de verkliga livvakterna, för uppdraget utbildade. Amazonerna som hoppade ur hans bil var inte det, de ingick i Kaddafis harem och utgjorde en del av det skådespel han arrangerade i alla sammanhang. Kaddafi menade sig vara den arabiska kvinnans befriare. Hans kvinnliga livvakt skulle bevisa det. 

”Men för Guds skull, glöm tanken om en elitstyrka! Det var en salig blandning. En passande prydnad. Och Khadaffi såg omsorgsfullt till att färgade kvinnor fick plats för att visa att han inte var rasist och för att försäkra sig om politiska öppningar i Afrika. Det garde som ansvarade för hans personliga säkerhet syntes aldrig i bild. Det bestod av män från hans födelsestad Sirte.” (Sidan 192).

Lustigt att jag lyckades fånga dessa manliga livvakter på bild. När jag läst Annick Cojeans Villebråden i Khadaffis harem har jag förstått det lite bättre.

Kidnappningar, barnsex, anala våldtäkter, ”gynekologiska” experiment, knytnävsslag, psykisk misshandel – det är bara några exempel på vad som ägde rum i Kaddafis privata arbetsrum inne på befästa Bab al-Azizia i Tripoli. Kaddafi tog de kvinnor – och småflickor – han ville ha liksom han tog de män han ville ha. Det fanns en fruktad gest – hans handpåläggning – som innebar en signal till livvakterna. Den ville han ha, människan han just till synes ömsint smekt över håret. 

Just det drabbade då 15-åriga Soraya. Hon gick i en skola som hade oturen att få besök av Vägledaren (som Kaddafi  genomgående kallas i boken). Hans hand på hennes huvud betydde att hennes liv var över. Allt skulle slås i spillror av Kaddafis sexuella hunger och maktberusning.

Vi som kom till Libyen 1983 för att under fjorton dagar delta i ett internationellt symposion om Kaddafis Gröna boken levde i vanföreställningen att vi hade att göra med en ”kvinnornas vän” – en frigörelseprofet. Vi trodde på hans ord i Gröna boken. När vi såg de unga kvinnorna som gick på militärakademien i Tripoli, och när vi såg Kaddafis ”livvakter” bekräftade det bilden av en arabisk revolutionär vars avsikt var att krossa den patriarkala kulturtraditionen. Vi kunde inte ha haft mer fel. Sanningen om Kaddafi var en brutal, manisk våldtäktsman som dolde sina ogärningar bakom leende, men kidnappade och svårt misshandlade unga kvinnors fasad. De skulle vara ”livvakter” men ingick alla i Vägledarens harem, det kanske värsta exemplet på arabisk polygami.

Soraya är huvudperson i Le Monde-journalisten Annick Cojeans bok. Den första halvan är hennes berättelse, nedtecknad av Cojean. Hon berättar själv. Hennes detaljrikedom är minst sagt påfrestande, i den meningen att övergreppens omfattning skildras med sådan exakthet att man nästan inte förmår ta till sig fakta. Och jag tvivlar inte på att Soraya återger fakta. Däremot chockeras jag av det hon berättar, eftersom det är mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig.

Jag ska inte gå in på detaljerna i Sorayas berättelse. Varje läsare måste själv närma sig dessa så att de blir begripliga. Att ha tagit del av dem har för mig inte bara inneburit en fördjupad bild av Kaddafis skräckvälde utan också givit mig en förståelse av varför den så kallade ”arabiska våren” just i Libyen fick ett så våldsamt förlopp och utvecklades både till ett väpnat inbördeskrig och en internationell militär intervention. Däremot vill jag resonera lite kring bokens andra halva, där Cojean sätter in Sorayas berättelse i sitt sammanhang, samt berättar om andra liknande fall, och inte minst reflekterar kring hur det ”fria” Libyen behandlar de forna sexslavarna och deras öden.  

Cojean möter andra offer i Libyen. De flesta vill vara anonyma. Några vägrar tala med författaren. Det hon får veta bekräftar Soayas berättelse. Deras erfarenheter är tämligen lika. Och det är egentligen i mötet med andra människor,  t.ex. nuvarande ministrar, som hon förstår att dessa kvinnor är paria i dagens Libyen. De betraktas som ”Kaddafis horor”, de är för alltid en skam för sina familjer och riskerar därför att dödas av fäder och bröder. De har i vissa fall valt att fly Libyen. Nuvarande biträdande socialministern, Najwa al-Azrak lägger ut texten om den kvinnliga militärutbildningen, den som gav Libyen ett så starkt positivt rykte i tredje världen:

”Militärakademien var ett av Vägledarens trick för att få tillgång till kvinnor. I takt med att han upptäckte andra sätt att få tag i dem förlorade han intresset för skolan och den minskade i betydelse.”

Men starkaste vittnesmålet står Faisel Krekshi för. Professor och gynekolog till yrket fick han sitt livs chock när han i sällskap med rebeller besökteTripolis universitet i augusti 2011. Under ”den gröna aulan” där Vägledaren brukade hålla sina pompöst uppblåsta evighetsföreläsningar fann de rum med gynekologstol, medicinska instrument och annat som ledde tankarna till ett sjukhus. Krekshi hade också funnit dvd-filmer där Kaddafis sexuella övergrepp filmats.

Kaddafi var också en man som använde sex som maktmedel. Han våldtog ministrar och deras fruar, han våldtog utländska statschefers fruar när de var på officiellt besök i Libyen. Han hade en hake på alla han kom åt och hans belöningar bestod av ädelstenar, dyra bilar och hus.

Jag vill påstå att Cojeans bok är den hittills viktigaste om en av de sekulära arabiska diktaturer som föll under ”arabiska våren”, men jag vill tillägga att det nu är lika viktigt med litteratur som granskar de nya regimerna, inte minst de islamistiska som baseras på våld och förtryck. I Libyen finns idag en av dessa regimer. 

Det är den som nekar de våldtagna och misshandlade kvinnorna upprättelse. Det är den som valt att ge kvinnorna skulden – för Kaddafis övergrepp! Glöm inte det.

 

OBS: detta är en icke uppdaterad repris, som drar den felaktiga slutsatsen om vilka regimer som idag styr Libyen.