Fadon, liksom andra kulturer, tar tid att lära känna

 

Det finns, säger en romangestalt skapad av den portugisiske poeten Vasco Graça Moura, i själva verket sju olika slags tillstånd av saudade. Jag hade lärt mig begreppet i mitt första möte med fadomusiken. Jag visste att det inte självklart hade en motsvarighet i svenska språket och fick därför alltid laborera med ungefärliga värden. Saudade kunde således översättas med såväl längtan som saknad, sorg som olika utslag av melankoli.

Jag skulle, ju mer jag undersökte fado-kulturen, förstå att det inte var så enkelt. Ty saudade hade motsvarigheter både i vårt eget och i andra språk. Det var Moura som fick mig att inse det. Utifrån hans essä har jag skrivit denna bok (texten här ingår i boken Musiken som föddes bortom haven, Artéa förlag 2006), som kan sägas vara en uppföljare till, och en fördjupning av min bok Kärlek och längtan, en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken (2004). 

 

Men denna bok är i lika hög grad en bok om just saudade-begreppet, dess påverkan på och uttryck i fadosångerna och hos artisterna själva, men också i stort, som ett kulturellt och socialt uttryck, ett slags nationell identifikation hos portugiserna.

Mitt ärende kan beskrivas med ord som fördjupning, förståelse och förhoppning. Fördjupning därför att jag, sedan jag under 2003 började arbeta med Kärlek och längtan och under arbetets gång förstod hur mycket jag hade upptäckt på vägen och hur mycket mer jag ville tränga in i mitt ämne. Förståelse därför att umgänget med fadon, liksom allt umgänge med en stark kulturell identitet kräver mer än bara njutning och lyssning, det kräver också ett försök att förstå såväl rötter som samtid. Förhoppning därför att jag den här gången inbillar mig att det är möjligt att nå fram till den läsekrets som inte betraktar världen som sitt nöjesfält, som inte hetsar från den ena flygplatsen till den andra på jakt efter ”upplevelser”, utan faktiskt vill försöka tränga in i kulturens allra hemligaste vrår. 

Den hamnstadskultur som fadon är står i motsättning redan till den moderne turistens klagan. Liksom New Orleans och jazzen, Buenos Aires och tangon, Piraeus och rembetikon, Liverpool och gitarrpopen som ledde fram till The Beatles, Alger/Oran och raïmusiken, Göteborg och sjömansvisan är Lissabons musikaliska arv mer en fråga om livserfarenhet och de stilla dagarna som kommer och går, än om en senkapitalistisk vision om den snabbt konsumerade kulturen. 

Fadon, liksom andra kulturer, tar tid att lära känna. Å andra sidan har den mycket av generositet och värme till övers för sina gäster, om de förstår att man inte kan komma rusande med kamera och kreditkort.