Hynek Pallas i Expressen:
Frågor kring ett svenskt Förintelsemuseum – som under sin uppbyggnad och sökande efter ett permanent hem huserar i provisoriska lokaler på Torsgatan i Stockholm – har diskuterats i många år. Har ”neutrala” länder ett ansvar? Svårsmält förstås för alla som känner till tyska truppförflyttningar och järnmalmsexport till nazisternas krigsindustri. Eller frågor om vilka som ska inkluderas – hur ser man på kritik om att romer lämnats utanför förberedande konferenser? (27/1/2020 Expressen).
Ett Förintelsemuseum tillkommer heller inte i ett europeiskt vakuum. Det forna Östeuropa där folkmorden genomfördes kunde närma sig historien öppet först efter 1989. Kommunistregimernas ”antisionism” hade tvingat överlevande till tystnad.
Jag minns besöket i en gammal synagoga i Lviv för ett par år sedan. Den tjänade som gymnastiksal under Sovjetåren. En farbror sålde kylskåpsmagneter med teckningar av de många synagogor staden en gång haft för att finansiera ett museum över all bråte i rummet. Spillrorna av Lvivs rika judiska liv.
Europas minneskultur kan kantra illa igen. EU-länder som Slovakien och Frankrike har dominerande partier som vill se en historieskrivning där befolkningens medlöperi under nazisterna stoppas i papperskorgen. Konsekvensen blir ”minneshål” som hindrar demokratisk utveckling eftersom de fräter på toleransen mot minoriteter och leder till en farligt exkluderande syn på medborgarskap.
Viktigast är hur museer arbetar med det som ledde till Förintelsen: Antisemitismen. Hur kunde den användas av nazisterna och drivas så långt att judar exkluderades från mänskligheten? Min största invändning mot det provisoriska Förintelsemuseet i Stockholm är att judehatets rötter ser så korta ut, som om de poppade upp i Tyskland på 1930-talet. Svenska krav på J-pass, liksom franskt och slovakiskt medlöperi, har en förhistoria.
Det saknas således inte relevanta frågor för ett Förintelsemuseum.
Men när DN Kultur intervjuar experter som arbetar med det svenska museet fäster redan ingressen blicken vid vad som tydligen är viktigare än allt annat (10/6):
”Många frågor återstår att besvara. En är särskilt brännande: Hur ska ett Förintelsemuseum – och minneskulturen i stort – förhålla sig till kriget mellan Israel och Hamas?”
Är den? Varför det är just ett Förintelsemuseums uppgift att förhålla sig till kriget förklaras inte. Däremot får vi veta att det är ”politisk dynamit” att ”tala om kriget mellan Israel och Hamas ur ett Förintelseperspektiv”.
Så lämnas läsaren med tanken att konsekvenserna av själva kriget är som Förintelsen.
Jag lider med experten som sjunker ihop och försöker nämna det som Förintelsemuseer kommer brottas med framöver: Den i progressiva kretsar växande antisemitismen. Västvärlden redovisar de mörkaste siffrorna sedan andra världskriget. Svenska forskare som publicerar rapporter om detta kallas för sionister och får kontor vandaliserade.
Men det är inte vad reportern Sandra Stiskalo tänker på. För henne är det ”overkligt” att kriget inte kommit upp en halvtimme in i intervjun eftersom det ”splittrar både svensk och amerikansk offentlighet”. Hon nämner Masha Gessens kritik av tysk minneskultur, en text som jämställde Gaza med nazistiska getton (13/12/23 GP). Så lämnas läsaren med tanken att konsekvenserna av själva kriget är som Förintelsen. Eller att judar har något odefinierat ansvar just här.
Antal gånger som artikeln nämner platserna där Förintelsens massmord skedde? Noll. Frågor som hänger ihop med dessa länder i dag? Noll.
Kriget mot Hamas innehåller övergrepp mot civila som ska kritiseras med emfas. Vilket går utmärkt att göra utan att dra in Förintelsen. Motsatsen, särskilt i den infekterade stämning som råder, är relativisering.
Ljuspunkten med artikeln är att den tydligt visar varför ett Förintelsemuseum behövs. Komplett med gedigna utbildningar – dit DN:s reportrar är de första att skickas.
Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar