Olav H. Hauge: Dagbok 1924 – 1994

Olav H. Hauge skriver 1958 i sin dagbok:  

”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.”

Hauge föraktade ”alla obotfärdiga positivister, folk som lever i den perversa drömmen om världen förvandlad till ett mänsklighetens allomfattande vårdhem, genom allt mer förfinad teknik uppfyllt av bekvämligheter och förlustelser, bröd och skådespel – och gratis för alla rättrogna.” (Ekerwald: Det stora självporträttet). 

Mina sedan länge sömnlösa nätter fick mening när jag på allvar tog mig an Olav H. Hauges Dagbok 1924 - 1994 (Molin & Sorgenfrei förlag, urval av Bodil Cappelen, översättning av Lars Molin). 

Det urval som nu utkommit på svenska omfattar sjuttio år! Det är nästan ofattbart. Det ynglingen skrev hade redan en stil, en ton, som väl överensstämmer med åldringens. Här finns en kontinuitet rotad i ensamheten, det hårda arbetet med äppelodlingen, mycket funderande i tystnad bortom moderna uppfinningar som telefon, tv och bil. Han tillbringar mycket tid på rygg, från tidiga år fram till dess dödsögonblicket närmar sig, läsande, funderande och de sista åren också resonerande med den kvinna, Bodil Cappelen, som sent kom in i hans liv och blev hans hustru. Han stretade länge emot. Han var rädd att förlora det viktigaste som ensamheten innebar, nämligen friheten. 1970 skrev han: 

"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland."

Olav H. Hauge föddes 1908 i norska Ulvik, längst in i Hardangerfjorden på Vestlandet. Han har sju syskon. Tre av dem dör i unga år, då Olav är mellan åtta och tolv. Modern sköter bondgården. Fadern är hemifrån på arbete. Det är ett tungt slit. Modern får sonen Olav i trädgårdsutbildning, något ska det bli av honom. Helst vill han läsa och skriva, alltid och livet ut. I sjuttio år skriver han dagbok. Änkan Bodil Cappelen upptäckte 84 volymer efter hans död. Hon sammanställde och de finns utgivna i fem band (3.700 sidor!).

”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd” (Hauge, sommaren 1973).   

1959 skriver han i dagboken på samma tema:  

”Gå emot! Gå emot strömmen! Då blir du frisk i själen! Eggen slipas”.

Redan som 15-åring läser Hauge persisk poesi, engelska romantiker och filosofer som Nietzsche, Bertrand Russel och Schopenhauer. Det är inte fel att kalla honom brådmogen. Han går till det allra bästa, också av den inhemska litteraturen (Garborg, Ibsen m.fl). Han intar en principiell hållning i språkfrågan. Det så kallade bokmålet är den urbaniserade borgarklassens språk. Det som kallas nynorsk borde ha hetat gammalnorsk, ty det är böndernas och folkets gamla norska språk. Han skriver naturligtvis själv på nynorsk.

Han publicerar sju diktsamlingar i sin livstid, går från anonymitet till att bli folkkär och kringskjutsad celibritet. Han gillar det inte. Noterar i dagboken att detta inte är hans liv. 

”Några plågor måste man ha, annars är man inte frisk.” (Hauge, augusti 1993).

Hela vuxna livet lider han av återkommande psykiska besvär. Han blir bokstavligt talat inspärrad under ibland långa perioder. Han hör röster, ser syner. Han tror själv att det handlar om schizofreni men:  

”vill hellre säga något om hur jag ser på det; om den andre mannen i mig, det är min bild. Han tar till ordna. Det är synd att han ska vara så vild.”  

Men han tycks ha en distanserad syn på sina värsta stunder. 1964 skriver han:  

”Jag har hållit på med mitt, suttit och dirigerat världsorkestern i kalsonger till exempel. Ja, vad ska vanligt folk tro om sådant?”

Han känner sig förstås befryndad med Eric Hermelin, översättaren och introduktören av de persiska klassikerna, eftersom också han låstes in. Hauge känner misstro mot andra droger än litteraturen. Har han brännvin hemma låter han flaskan stå tills det dyker upp ett tillfälle. Samma sak med chokladkakan. Någon gång berusar han sig på cider men ångrar det djupt dagen efter. Det är ingen tillfällighet att han i dagboken citerar en dansk diktarbroder:

”Låt snapsen stå, den bränner till kort/och förslöar/ Undvik apotekaren!/ Misstro förbättringar som mildrar/ det outhärdliga! Din sanna vän/ är smärtan, alarmklockan, /livsnödvändig!” (Ivan Malinowski, citerad av Hauge i ett avsnitt av dagboken som handlar om smärtans och mörkrets nödvändighet)

Också Jesus kunde han identifiera sig med:

"En upprorsmakare, av en dimension som aldrig skådats varken förr eller senare. Han var helt enkelt en olydig son, han gjorde uppror mot sin far och stod för det." (1978)

Hauges dagbok kan kommenteras ur så många olika infallsvinklar. Jag hade kunnat skriva om hans ensamhet, om hans diktning och hans läsning. Jag kunde ha visat på hans livslånga samtal med Emerson och Thoreau. Om jag velat fördjupa mig i 1900-talets totalitära regimer kunde jag ha skruvat lite på det han skrev om nazismen och dess järnnäve. Men jag kunde också ha pekat på att han motsatte sig tjeckernas frihetsdröm 1968 och polackernas 1981.Jag kunde ha visat mer om hur han slet med religionerna och gudstron, den som han ansåg vara nödvändig oavsett om det finns en gud eller ej.

Men jag väljer att låta dessa ord räcka. Och kan ändå inte låta bli att avsluta med hans eget råd, som väl får stå som ett memento från en diktare som var förankrad i myllan: 

”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.”

Oavsett om du är äppelodlare eller litteraturmänniska bör du ägna en tid av ditt liv åt Hauge. Han erbjuder både en kunskap och en medmänsklig samvaro bortom de skrivna orden. 

Vill man ha en fyllig och initierad bild av Hauges liv sedd genom någon annans ögon rekommenderar jag Carl-Göran Ekerwalds bok Det stora självporträttet.