Simone de Beauvoir: Brigitte Bardot & Lolitasyndromet. Essäer (Modernista, översättning av Anna Petronella Fredlund)

Beauvoir om BB: "Hennes kläder är inga fetischer och när hon  klär av sig avslöjar hon inte något mysterium."

Jag läser Simone de Beauvoir för första gången på många år. Titelessän från 1959 i den här boken handlar alltså om Brigitte Bardot. Trots att jag vridit och vänt på den blir jag inte klok på vad de Beauvoir egentligen vill säga. Bernur orkar där jag sviktar, så läs hellre hans recension. Det jag här ska säga är nog mest en gammal mans gnäll.

"Alla män attraheras av B.B. men detta innebär inte att de är välvilligt inställda till henne. Majoriteten av fransmännen hävdar att en kvinna förlorar sin sex appeal om hon ger upp konstbegreppen. Enligt dem kyler en kvinna i byxor ner begäret (...) Hennes kläder är inga fetischer och när hon  klär av sig avslöjar hon inte något mysterium. Hon visar sin kropp, varken mer eller mindre (...) I kärlekens spel är hon jägaren lika mycket som bytet."

Och här, med rumpan bar hemma hos älskaren Nelson i New York, Beauvoir själv: "Hennes kläder är inga fetischer och när hon  klär av sig avslöjar hon inte något mysterium."

Enligt översättaren Anna Petronella Fredlund, som också skrivit ett efterord, visar essäerna i boken att "Beauvoir var den första som försökte formulera en etik, något som hon inte bara ansåg var möjligt på grundval av existentialismens syn på människan, utan som hon menade endast var genomförbart med den utgångspunkten." Och så avslutar hon med en förhoppning om att "Beauvoirs tänkande kommer att få betydelse i framtiden." Ja, det är möjligt, men så mycket till tänkande är det väl inte i just den här essän. Jag skulle snarare säga att den visar hur typisk hon är för sin egen tids tyckande. De övriga essäerna i boken ger henne en filosofisk tyngd, men jag har svårt att se Brigitte Bardot-essän som en sådan text.

"De flesta människor har inte modet att begränsa sexualiteten till vad den är och erkänna dess makt. De som utmanar sitt hyckleri blir anklagade för cynism."

Jag fäster mig förstås vid uttryck som "Alla män", "Majoriteten av fransmännen" och "De flesta människor". Man skulle vilja fråga henne: hur vet du det? Om det inte räcker att tala i egen sak, så hamnar man i detta tyckande, där man gör sig till tolk för "de flesta". Som tidig feministisk agitation kanske det räckte, frågan är om man idag ska läsa henne okritiskt och godta argumenten. Jag tror inte det duger. Avslutningsorden om Bardot är riktigt komiska:

"Jag hoppas att hon inte ska finna sig i att vara slätstruken för att bli populär. Jag hoppas att hon ska mogna, men att hon inte förändras."

Bokens övriga essäer är skrivna mellan 1944 och 1952 och avhandlar bland annat Maurice Merleau-Ponty, Sade och mer övergripande ämnen som moralisk idealism & politisk realism, samt litteratur & metafysik.