 |
| Bosarpasjön i juli. Foto: AN |
Varje dag läser jag, främst i
israeliska Haaretz, texter som diskuterar och debatterar risken för att storkrig mellan Iran och Israel. Idag publicerar Expressen en längre text av den israeliske författaren
David Grossman, som bland annat skriver:
De som förespråkar ett anfall ser en enkel axel, vars motpoler
betecknas "bomba" eller "bli bombad", med ett tecken hängande ovanför:
"Oavlåtligen ska svärdet få frossa". Israeliska ledare är så fångna i
detta tänkesätt att det tycks vara ett påbud från himlen eller en
naturlag, som nästan alltid dömer Israel att välja den ena av två vägar i
varje dilemma eller säkerhetskonflikt: "bomba eller bli bombad",
anfalla eller bli anfallen.
Ett Iran rustat med kärnvapen är förvisso en verklig fara, inte bara
en paranoid uppfinning i den israeliska regeringens fantasivärld. Men
även i den rådande situationen finns det andra utvägar, andra alternativ
än att handla eller inte handla, och naturligtvis finns också den
otvetydiga amerikanska försäkringen att Iran inte kommer att bli en
kärnvapenmakt.
Han frågar sig också var den israeliska fredsrörelsen är, och varför det är så tyst på Israels annars så demonstrationsfyllda gator. Avslutningen av hans artikel lyder så här:
Varför stiger dessa personer inte fram den dag som i
dag är, medan det ännu är möjligt och säger: Vi delar inte den
megalomaniska visionen, den messianskt-katastrofala världsbilden? Är
lojaliteten med systemet viktigare än lojaliteten med allt vad de
tidigare hängivet gjort för Israels säkerhet och framtid?
Och vad ska man säga om oss, det israeliska folket, som plötsligt har
förstummats mitt uppe i detta annalkande mörker, vi som sluter oss som
musslor i fatalistisk resignation, blinda inför det hot som växer för
varje dag? Hur ska vi kunna se oss själva och våra barn i ansiktet när
vi en dag blir anklagade för vår tystnad? Varför gick inte vi ut på
gatorna och demonstrerade mot att ännu ett möjligt krig startades å våra
vägnar? Varför slog vi inte upp ett enda protesttält framför
premiärministerns residens för att varna för den potentiella förödelse
vi leddes mot? Det är ju – som poeten Bialik sade i ett annat sammanhang – vi som kommer att få betala priset för krigsutbrottet med blod och märg.
Läs hela Grossmans text här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar