Israel versus Iran. Krig?

Bosarpasjön i juli. Foto: AN

Varje dag läser jag, främst i israeliska Haaretz, texter som diskuterar och debatterar risken för att storkrig mellan Iran och Israel. Idag publicerar Expressen en längre text av den israeliske författaren David Grossman, som bland annat skriver:

De som förespråkar ett anfall ser en enkel axel, vars motpoler betecknas "bomba" eller "bli bombad", med ett tecken hängande ovanför: "Oavlåtligen ska svärdet få frossa". Israeliska ledare är så fångna i detta tänkesätt att det tycks vara ett påbud från himlen eller en naturlag, som nästan alltid dömer Israel att välja den ena av två vägar i varje dilemma eller säkerhetskonflikt: "bomba eller bli bombad", anfalla eller bli anfallen.

Ett Iran rustat med kärnvapen är förvisso en verklig fara, inte bara en paranoid uppfinning i den israeliska regeringens fantasivärld. Men även i den rådande situationen finns det andra utvägar, andra alternativ än att handla eller inte handla, och naturligtvis finns också den otvetydiga amerikanska försäkringen att Iran inte kommer att bli en kärnvapenmakt.

Han frågar sig också var den israeliska fredsrörelsen är, och varför det är så tyst på Israels annars så demonstrationsfyllda gator. Avslutningen av hans artikel lyder så här:

Varför stiger dessa personer inte fram den dag som i dag är, medan det ännu är möjligt och säger: Vi delar inte den megalomaniska visionen, den messianskt-katastrofala världsbilden? Är lojaliteten med systemet viktigare än lojaliteten med allt vad de tidigare hängivet gjort för Israels säkerhet och framtid?

Och vad ska man säga om oss, det israeliska folket, som plötsligt har förstummats mitt uppe i detta annalkande mörker, vi som sluter oss som musslor i fatalistisk resignation, blinda inför det hot som växer för varje dag? Hur ska vi kunna se oss själva och våra barn i ansiktet när vi en dag blir anklagade för vår tystnad? Varför gick inte vi ut på gatorna och demonstrerade mot att ännu ett möjligt krig startades å våra vägnar? Varför slog vi inte upp ett enda protesttält framför premiärministerns residens för att varna för den potentiella förödelse vi leddes mot? Det är ju – som poeten Bialik sade i ett annat sammanhang – vi som kommer att få betala priset för krigsutbrottet med blod och märg.

 Läs hela Grossmans text här.