Björn Kohlström: Virginia Woolf, en författarbiografi (h:ström)

När bloggaren Bernur meddelade att han skulle utkomma med en bok om Virginia Woolf kände jag inte till sammanhanget. När jag nu läst den vet jag att den inleder en serie ”litterära profiler” på förlaget h:ström, där bland annat också biografier över Italo Calvino, Albert Camus, Franz Kafka och Joseph Roth ska ingå.

Vi som läser bloggaren Bernur vet att han närmast äter litteratur. Hans lästakt är lika hög som hans blick för texten är klar. Och det är inte utan betydelse att han blandar litteraturen med en musikalisk populärkultur som är signifikativ för hans generation. Bland de ständigt återkommande – som om de sjöng i bakgrunden – finns Morrissey och Patti Smith. Hans läsningar går hela vägen från klassikerna till samtidens mer eller mindre läsvärda romaner och diktsamlingar. Han har mycket att säga om bildning och utbildning. Ibland fräser han till ordentligt. För det mesta skriver han återhållsamt, analytiskt. De kvalitetsmässiga preferenserna tvivlar man inte på.

I boken tecknar han Virginia Woolfs biografi med den lätta hand som en kännare kan tillåta sig. Redan inledningsvis placerar han henne i en sfär där ytan och marknadsföringen avvisas: ”Att som författare utsätta sig för att signera böcker jämförde hon med att bli mjölkad av vilken idiot som helst.”

Han konstaterar också att Woolf befinner sig vid sammanbrottets rand efter varje avslutad bok. I det illustrerar hon E.M. Ciorans påstående om att varje bok är ett uppskjutet självmord. Kohlström säger att hon inte kunde unna sig att vara sjuk så länge hon skrev.

Stilmässigt placerar han Woolf någonstans mellan traditionen och det moderna. Så hade Woolf själv formulerat ”en omöjlig ekvation”. Den tycks gå mot sin lösning först efter flera romaner. Kohlström: ”Som vi ska se i främst Mot fyren är hon lika beroende av det förflutna som hon är beroende av att frigöra sig från det.”

När hon tar sitt liv kan kanske också de omöjliga ekvationerna framträda i klarare ljus. Det var psykisk sjukdom och inte de anhörigas eller miljöns fel att det slutade så. Istället för att skuldbelägga någon annan kan vi förstå varför hon gjorde det. Kohlström citerar ur hennes gripande avskedsbrev till maken, det som slutar med orden ”Jag tror inte att två människor kunde ha varit lyckligare än vi har varit”. Med skriften försökte hon skjuta döden framför sig. Hon skrev frenetiskt och efterlämnade tusentals brev, dagböcker och manuskript till romaner och essäer, liksom litteraturkritik. Mot denna skrivandets vardag stod sysslolösheten som ”skulle utgöra en fertil mark för orons onda blommor” konstaterar Kohlström och tillägger ”Skrivandet kan också ha fungerat som en broms för självmordstankarna.”

Kohlströms kommentar till den mytologi som vuxit fram runt henne är särskilt intressant: ”Att genistämpla en författare är likväl ett sätt att avväpna denne, i en förminskningsstrategi.” Jag ser här ett samband mellan Woolfs och Sylvia Plaths öde, inte minst för att de båda genom sina självmord placerats i ett särskilt fack för döda genier. Myten, ikoniseringen, skymmer verket. Att läsa romanerna måste låta sig göras utan ett ständigt sneglande på dödsannonsen.

De läsningar som sedan följer är fria vandringar ut och in i berättelser, sammanhang och egna reflektioner. Kohlströms text är långt ifrån vetenskaplig – tack och lov – och dess minimala notapparat är inte avsedd för avhandlingar. Tvärtom är det fråga om en personlig skildring av ett författarskap. Han lyfter fram romankaraktärerna och förklarar för oss vem de är, vad de kan tänkas symbolisera och i vilket sammanhang man ska se texten. Lägg bara märke till en sådan sak som att ”fåglarna i träden talade grekiska” – en vanföreställning som uppträdde både i Woolfs liv och i hennes text.

Kohlström vidrör anklagelserna om att Woolf i sina verk skulle ha givit uttryck för antisemitism. Här blir jag osäker. En fiktiv karaktär kan mycket väl vara judehatare utan att författaren själv är det. Och Kohlström går försiktigt fram, som om han inte själv var säker på hur det förhåller sig. Han talar om ”de mest flagranta exemplen på eventuell antisemitism”. Och efter ett citat ur Åren skriver han: ”Här förstärks denna möjliga antisemitism”. Vi vet från dagböckerna att Woolf skålade för Hitler. Men jag vet inte om ”eventuell antisemitism” låter sig beskrivas som ”flagrant.” Först måste den fastställas. Eller avvisas.

Självklart behandlar Kohlström också Woolfs klassiska bok Ett eget rum, hennes ryktbarhet som feminist och suffragett. Men hur var det egentligen med den saken? Hon skriver själv om ordet feminist att det är ett ”ord utan mening (…) ett dött ord, ett korrupt ord”.

Tidigt i boken säger han att Woolf gärna använder sig av stereotyper: ”Kvinnorna är uttråkade – männen bara tråkiga”. Ett eget rum betraktar han i lika hög grad som en poetik, där hon också handgripligen ger råd till blivande författare. Mot detta slags stereotyper kan man ändå konstatera att hon drömde om en framtid där män och kvinnor strävar mot samma mål.

Det första jag tänkte när jag slog ihop boken var att jag skulle återvända till Woolf, hennes böcker har alltför länge tigit i bokhyllan.