Brev till min döde son

Tobias Löv Nydahl (16/7-1986 - 10/10-2014)

Älskade Tobbe! Nu är det två år sedan du valde att lämna jordelivet. Jag har ändå kvar en impuls att jag vill ringa dig, mest för att prata lite vardagssaker, men också för att höra hur det är med dig. Men så vaknar jag till verkligheten och inser att den enda plats där jag kan vara nära dig är din grav i Västra Vram.

Det har varit två mörka år för de flesta av oss. För familjen och inte minst för alla barnbarnen som du betydde så mycket för. Deras tårar och saknad är inte slut, men i det finns också deras stora kärlek till dig. För dina syskon och närmaste vänner och släktingar är det också så, liksom för din mamma och för Astrid och mig. Jag kan också tänka mig att många bybor, inte minst bland barnen, saknar dig eftersom du var en viktig vardagsperson för dem. En liten pojke kom gråtande hem och berättade för sin mamma "Vet du att han som klipper gräset är död!" sa han. Och han var bara en bland hundratals.

Om man levt i kärlek som du gjorde blir man inte bortglömd. Det är få människor som förknippar dig med den hemska epilepsin som du led så av. Istället minns de din hjälpsamhet och generositet, din märkliga förmåga att aldrig säga nej till människor som behövde dig.

När vi åker till din grav idag vet jag att det blir svårt. Det är en plats på jorden som jag hade önskat inte fanns. Men realiteterna kommer vi inte undan. Vi saknar dig mycket Tobbe, vi saknar dig en bra bit över smärtgränsen, men vi minns dig med leenden och värme. 

Tobbe som ung pojke tillsammans med två av Astrids barnbarn.