Fragment från Israel; Pesach, Purim och barndom i Malmö

Familjen Rubinstein firar chanuka december 1979. Rabbi Bertil Rubinstein med hustru Siva och barnen Gershon och Tamar Malmö Foto: Bert Olsson Sydsvenskan

Bertil Rubinstein var en av mina skolkamrater på Kronborgsskolan i Malmö (hans pappa var rektor på Dammfriskolan). De var bara två av de skol- och kklasskamrater jag hade, som var judar, ofta barn till några av Förintelsens överlevande som kommit hit efter kriget. Bertil blev alltså rabbin med förnamnet Meir. Vårt första möte i vuxen ålder ägde rum på Kibbutz Lavi där han var rabbin med en betydligt större barnaskara än på Malmöbilden ovan. Mer om honom följer längre ner.

En av veteranerna på Kibbutz Masaryk visar mig odlingarna på de torrlagda träskmarkerna. Det är i norra Israel, se här.

 

Jag står i Malmö Arena under en paus i Leonard Cohens konsert, sommaren 2010. Plötsligt ser jag in i ögonen på en mycket välbekant person: Leo, en av barndomens personer. Leo Flamholc var, vid sidan av Bertil, Paula och Kerstin, ett av de få judiska barnen på Lorensborgsskolan. Kanske var Leo den man kom allra närmast. Bertil försvann efter skolan till Israel, jag mötte honom på kibbutz Lavi för många år sedan, han är rabbin nu och har bytt förnamnet Bertil mot Meir, men efternamnet Rubinstein bär han fortfarande. Paula flyttade också med sin man till Israel, han hette Singer i efternamn som nobelpristagaren, den förnämlige jiddisch-författaren, och var min tandläkare under några år. 

 

Leo och jag samtalar på en privat fest, Bullen i Malmö för många år sedan.

Leo, son till en rysk-judisk skräddare, blev kvar i Malmö och i hela sitt vuxna liv arbetade han som läkare på infektionskliniken (Så småningom blev han överläkare och verksam bl.a. i HIV-vården). Hans hustru blev Kerstin, hon som nu stod framför mig, bredvid Leo och sa: ”Men Thomas, du hade i alla fall rödare hår som barn.” Det är där, i det ögonblicket, som livet rusar förbi – jag ser ju samme Leo som jag kände i barndomen, hans röst och inte minst hans skratt och de vänliga ögonen – allt är likadant. När vi diskuterar det faktum att många konsertbesökare också är betydligt äldre än vi skrattar Leo och säger att det är synd att vi drar ner på medelåldern. Så slås en brygga mellan tidigt 1960-tal och samtiden. Den bryggan är kanske kusligast av allt som blir insikt i åldrandet. Vi är samma människor som då men ändå helt annorlunda.

 

Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra, mitten av 1980-talet. Jag samtalar med Gil Livni. Foto: Dov Randel.

 

Den där gången på Kibbutz Lavi minns jag Purim av flera skäl. Vi var där för att stanna över natten. Vi bjöds på god mat och förnämligt vin. Ville man köpa en extra flaska fick man inte betala under högtiden. Man skruvade ur korken och lade den i en tygficka med rumsnumret på för betalning när vardagen återkom. 

 

Ja, vi drack mer än en extra flaska. Och vår värd framhöll att det just den dagen var meningen att dricka sig bortom förnuft. Det gjorde vi inte, men vi festade och skrattade långt in på kvällen. I minnets vrår ligger mycket från resorna i Israel. Det finns dagar då jag tänker att jag måste resa dit igen, men de drömmarna slår jag bort eftersom jag inte vill utsätta mig för mer än jag klarar av.

 

Maimonides writes: "What is the obligation of the [Purim] feast? That one should eat meat ... and drink wine until he is drunk and falls asleep from drunkenness" (Mishneh Torah, Laws of Megillah, 2:15).