 |
| Foto: T.N. |
(Översättningen lider av att vara från engelska, till albanska och sen till svenska av Ullmar Qvick)
På "Adriatik" i Durrës, 1963, serverades inte fisk – för det fanns inga fiskare!
Av: James Cameron (publicerad i tidningen "The Atlantic" 1963)
... Vi, de sjutton personer som bodde på "Adriatik" Hotel [i Durrës], var i ett eko runt dess tomhet, som torra ärtor i en burk. Varje dag dukar servitörerna "filosofiskt" restaurangborden för trehundra matgäster; men varje dag betjänade de samma antal, sjutton gäster.
Maten var nästan obeskrivligt hemsk. Jag är i verkligheten ingen gourmet; Dessutom har jag under åren ätit under så många ogynnsamma omständigheter och från så många riktigt hemska kök att jag har kommit att betrakta mig själv som nästan lika god kännare av dålig mat som andra är experter på god mat. Men här i Durrës var det något som överträffade allt jag minns.
Det är mycket svårt att definiera matens natur, förutom att säga att det var Balkanmat som togs till sitt mest desperata yttersta: pasta som hade kokats många dagar innan, sedan genomgått en komprimeringsprocess; obestämbara och oätliga bitar av gammalt kött, utsatta för kort och otillräcklig värme; ihåliga tomater fyllda med någon sorts grönsakssågspån.
Jag blev förvånad över att det inte skulle finnas någon fisk alls, tills förklaringen gavs: det fanns inga fiskare. Det fanns inga fiskare eftersom det inte fanns några båtar. Med Italien bara fem mil bort över Adriatiska havet, vem skulle låta en fiskare passera horisonten, eftersom han säkert aldrig skulle återvända?
Så, för min vistelse i Durrës, levde jag nästan enbart på bröd som var extremt gott, och aprikoser som var gott om, och konjak som var bättre än inget annat. En förkrossande besvikelse grumlade veckan: här var det första stället i hela världen där jag hittade ett helt odrickbart vin, vilket inte är lätt att säga, eftersom jag kan dricka nästan vad som helst.
Under all vår verksamhet, som ordet säger, har vi deltagit i och är medvetna om ett ganska effektivt antal av det som i samhällen som detta felaktigt kallas "hemliga polisen". De satt i hörnen, letade efter och avlyssnade i par i kanterna av galler, lurade runt på ett nästan osynligt sätt. De var alltid samlade runt borden, i de ogästvänliga, kalla, tunna delarna av hotell, där ingen normal gäst någonsin bodde, och när någon fick syn på dem, vilket var ytterst sällsynt, kastade de en blick mot bordet.
De var på alla sätt de mest framstående hemliga poliser jag någonsin sett under ganska lång erfarenhet av deras yrke. De var alltid klädda i skjortor och kostymer, bara lite mindre slitna än alla andra, och de stack bara ut genom att de var bättre rakade. Det enda de hade gemensamt var deras kläder, läderskor uppenbarligen tillverkade i lokala fabriker gjorda på ett sådant sätt att de gav ifrån sig en hård, genomträngande knall vid varje steg.
Dessa personer hade flera namn; de kallades "säkerhetstjänst", eller ibland "säd". Alla samhällen som drivs i detta system uppfinner eufemismer för sina vakter; av någon anledning hade de i Albanien kommit att kallas "historiker". Det var inget dåligt namn, som kombinerade respekt, avsky och en sorts lös precision.
"Historikerna" gick sällan ut mot havets bländande ljus och föredrar att sitta tillsammans i sin mystiska och tysta grupp, inne i hotellets lokaler. Därför tillbringade jag större delen av min tid i havet, eller på stranden. I en riktning låg en liten brygga, åt andra hållet var det bara ett par hundra meter att gå innan vi kom till soldaterna. De marscherade runt ett betonghus, spände sina kulsprutor och spottade ut kärnor av körsbär som de just hade tuggat.
Vi kanske inte går längre än till den punkten, "för" de sa till mig: "Vi har ännu inte rensat minfälten från kriget". Det verkade vara en underlig anledning. Efter skymningen utlöstes ett batteri av strålkastare från en klippa över havet. Någonstans längs den kusten hade ubåtsdivisionen funnits, byggd för flera år sedan av den sovjetiska flottan. Ryssarna hade dragit sig tillbaka månader tidigare, men enligt berättelsen inte innan albanerna hade lyckats beslagta två av ubåtarna. Men det var några mil bort, någonstans söderut. Ett par hundra meter var gränsen för mina undersökningar, och eftersom jag redan skämdes var jag ovillig att gå längre än så.
Framför hotellet, på farlederna utanför hamnen i Durrës, kom då och då ett fartyg in eller gav sig iväg. Ett fartyg rörde sig aldrig eftersom det var halvsänkt och "vilade" i en vinkel mot havsbottnen. Inte långt innan vår ankomst hade det oundvikliga hänt: en av dessa sällsynta besökare till en nästan öde hamn hade av ett oöverskådligt misstag valt att korsa vägen för en annan, och mot alla tänkbara odds ramlade de varann. Det där skeppet låg kvar hela tiden jag var i Durrës och utan tvekan finns det fortfarande kvar. Durrës var dock livlinan.
Förra året hade albanerna lyckats importera en last spannmål; den hade köpts av kineserna från Kanada, betalats i clearing rubel, skeppats över Atlanten på västtyska fartyg. Sådan var kopplingen till omvärlden, lika komplicerad som svag. Jag var redan medveten om det allvarliga handikapp som jag omedvetet fruktade, från det att jag kom till Tirana: jag hade inget att läsa. Detta var inte, som ofta är fallet, dålig förberedelse; genom att konfiskera mina böcker i tullen hade Albanien tagit bort alla mina resurser. Det fanns ingenting att läsa på hotellet, ingenting av något slag eller på något språk; konsten att förmedla tankar genom det skrivna ordet kanske aldrig har uppfunnits; Caxton (den förste engelske boktryckaren, ö.a) hade levt förgäves.
Jag kunde ha fyllt en timme eller så och försökt lära mig ett ord här och där från den ledande tidningen Zêri i popullit, men hur galet det än låter så fick jag inte ha ett. När jag bad vår ciceron guide att översätta en eller två av titlarna åt mig, förde han det otroliga ån längre, och han sa att detta inte heller var möjligt. Eftersom det är en mänsklig tro att han kan ha fruktat att allt annat än "trons institution" hade glidit in i en så censurerad publikation som "Folkets röst", kunde jag bara dystert anta att detta var en del av mitt straff i denna oförlåtliga "isolering"...
Vi återvände till Durrës strand och livet återgick till det normala med en variant av elektrifierande spänning: den lördagen hade vi besök. Albanien verkar också ha haft en oväntad helg, och under en timme eller två fick vår öde lekplats ett litet men uppmuntrande utseende av kontrollerat firande. Upp och ner var det små sällskap av albaner på deras lediga dag, som drack öl i solen, matade sina barn, lekte med gummibollar runt omkring. På vår speciella terrass på hotell "Adriatik" dök VIP-arna upp, ett sällskap av tjecker med bronsfärgad hud och säkra på att det inte fanns någon mat, beställde de en omgång lemonader.
Sedan anlände ytterligare ett sällskap på ett dussintal kineser, som slog sig ner i den yttersta änden av terrassen i en smal enklav, som hotellpersonalen ytterligare isolerade genom att ta bort stolarna för att tömma hallen. Och slutligen, utan någon direkt anledning sa en lugn, civil man i morgonrock med ett leende: "J'ai le plaisir de vous dire bonjour.”
I Folkrepubliken Albanien finns idag bara tre västerländska beskickningar kvar: den franska, den italienska och den turkiska. De är den återstående diplomatiska kåren, "Robinson Crusoe" på den albanska öde ön. Deras byggnader, en trio av små villor i Tirana, är obestämbara, deras rörelser begränsade, deras hushållsproblem skrämmande. En av dem var vår besökare på Durrës-stranden. Han hade hört talas om vår närvaro; hade ett perfekt och utmärkt hänsynsfullt uppträdande, som jag ber en dag kan belönas med högsta möjliga preferens, att föra ner en flaska diplomatisk whisky.
Innan han gick suckade den ensamme diplomaten lite och sa: "Livet kunde vara värre, för oss tre, men det skulle vara osant att dölja att det är väldigt tråkigt." Verkligen, dödligt trist. Det finns ingen möjlighet till ett amerikanskt diplomatiskt erkännande. Jag undrade en gång, fåfängt, om britterna en dag kunde knytas till detta land?! Jag är inte passionerat engagerad i politik. Men det skulle vara underbart att äntligen ha en fjärde för "bridge"!
……
De tog mig tillbaka genom Durrës, i utkanten av Tirana, korsade de branta linjerna av människor som jag aldrig hade känt, människor som såg ut och agerade som deras fäder brukade, som hade levt under Mussolini, under Zog, under den oändliga följden av sultaner och kungar. Och ledarna som hade styrt och utnyttjat dem; alla erövringar de hade gjort för att falla i en annan.
De kanske aldrig har varit fria, men de såg ut som fria människor. De hade det högsta födelsetalet i hela Europa och deras barn var helt klart älskade. De bodde där och kanske de inte var besatta av den intermarxistiska schismens kuriosa. När jag log, log de tillbaka.
När jag kom till flygplatsen väntade planet. En "ciceron" tog mig snabbt åt sidan, den första jag hade pratat med. På dålig franska sa han: "Jag borde ha erbjudit dig konjak, jag är ledsen för det där med böckerna". /Memorie.al/
Bilden: Albansk vardagspropaganda på stan, bilden tagen av Thomas Nydahl sommaren 1978
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar