Nu är saken klar och jag kan berätta. Min äldste son Mikael var en av tre nominerade till översättarpriset som ukrainska PEN delar ut.
Han var i Kiev av den anledning, i slutet av förra veckan och sedan ett par dagar i Lviv under helgen. Det var mest Lviv som han blev skakad av, den enorma förstörelsen som Putin-fascismens bombningar orsakat, och som hans vänner visade honom (liksom kyrkogården Marsfältet där nu 10.000 unga män är begravda sedan de stupat i kriget).
I morse återkom han till Skåne, efter många timmars tågresor från ukrainsk-polska gränsen, via Warszawa till Köpenhamn.
Hans översättning ledde alltså inte till priset )det gick till Katarzyna Kotynska),men han var oerhört tacksam att han på plats i Ukraina fått möta de människor som lever i krigets helvete, så att de med egna ord kunde berätta. Eftersom Mikael talar både ryska och ukrainska kommer han att ha mycket material, av vilket jag hoppas kunna publicera en del. Men först drygt en veckas vila med familjen väntar honom.
Behöver jag säga att jag är stolt över min son?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar