Inför Kristi himmelsfärds dag

Vid entrén till USPG är nu förfallet tydligt. Hela komplexet står tomt sedan 2008. Foto: Astrid Nydahl

Inte har den här dagen haft avgörande betydelse för mig annat än att den var av stor vikt för min mamma och hennes missionsförbundskrets. Jag har annars vuxit upp i en kultur där man helt respektlöst i den sekulära självklarheten uttalade sådant som "kristi flygaredag". Inte förrän vi flyttade våra bopålar för en termin vid Selly Oak Colleges i Birmingham, april 1998. Det college vi skulle bo vid hade det vackra namnet The United College of the Ascension. Det var bara vackert. Jag brydde mig inte om vad det konkret översatt till svenska betydde. Där mötte vi människor från hela världen varje dag. All studerade, oavsett ålder och annat. Våra närmaste grannar kom från Nigeria, man och hustru med en ljuvlig liten flicka vid namn Joy.

Inför processionen fångade Astrid mig med några av personerna vi bodde med, afrikaner, indier och alldeles särskilt en underbara kvinna från Brasilien som jag brukade slänga portugisiska fraser med. Informellt som sagt, men bara före processionen. Strålande sol, gott humör och fin gemenskap. Foto: Astrid Nydahl

Just Ascension Day det året blev mycket minnesvärd. Vi gick i procession genom bostadsområdet, i täten gick pastor Wilson från Zimbabwe och svängde rökelsekaret. Vår dag var högst informell, samtidigt som den var förbunden med en lång tradition.

Två återbesök, först 2006 och sedan 2008, övertygade mig om att jag skulle skriva boken Black Country. 2008 utrymdes USPG och har stått tomt sedan dess. Huvudentrén växer igen och byggnaderna förfaller. Jag talade med en äldre dam i området som uttryckte sin sorg över det och sin oförståelse inför det faktum att man lät det ske. 

Entrén till USPG som sakta växer igen. Foto: Astrid Nydahl