Lennart Svenssons böcker om Ernst Jünger och Richard Wagner

Författaren Lennart Svensson bekantade jag mig först med i hans egenskap av skönlitterär författare. Två av hans romaner har jag skrivit om här i bloggen, bland annat den fina Antropolis (se nedan).

Men Svensson är också fackboksförfattare. Hans senaste böcker är skrivna på engelska. Den allra senaste, utgiven i år, är Science Fiction Seen From the Right och dessförinnan Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man som kom 2015. Det är dock inte dessa jag just fått hem och börjat läsa, utan istället två biografier med presentationer och analyser av verken, om Ernst Jünger (2014) respektive Richard Wagner (2015). Båda böckerna har en titel som består av personnamnet och den kärnfulla underrubriken A Portrait. 

Jag kan inte här och nu recensera de två verken, eftersom jag just påbörjat läsningen, men jag kan konstatera att båda två innehåller en inledande biografi och att det sedan kommer en längre verkpresentation samt texter om valfrändskaper och de nationella/kulturella sammanhang som de två giganterna verkade i.

Här repriserar jag min recension av Svenssons roman Antropolis:

Lennart Svensson: Antropolis (Etherion)

Till Antropolis reser man inte med charter. Det finns ingen resebyrå som säljer resor dit. Nej, till Antropolis tar man sig med årslånga vandringar genom en förfallen civilisation. Runt år 2150 når man toppen av ett berg, varifrån man kan skåda ut över dalen där Antropolis finns. Så majestätiskt och storartat inleds Lennart Svenssons roman med just namnet Antropolis.

Vad är detta för berättelse? Jag skulle vilja placera in den i en lång tradition där såväl utopin som civilisationskritiken finns, en litterär tradition som är starkt förankrad i science fiction men som bärs upp av en realism där läsaren känner igen sin egen tid och förstår att låta svindeln ta honom till det nya i tid och rum. Man kan komma att tänka på författare som Aldous Huxley och Jules Verne under läsningen.

Hela berättelsen utspelar sig några år efter det att dess huvudperson, Jenro Klao nått bergets topp. Han är Antropolis kulturella beskyddare, professor i metahistoria och berättare. Det han lämnat bakom sig beskrivs till och från i romanen. Det är en civilisation som mer eller mindre åts upp inifrån. Den var självdestruktiv och förtärande. Inte utan orsak ägnar man den tid i föreläsningssalarna, där man konstaterar att det under den metropolitanska eran fanns en primitiv teknologi, en sjukvård som bortsåg från människan som individ, maskindyrkan, tävlingsraseri, rekordjakt och annat. Men den tiden hade också ”ögonblick då drömmen och sången, kärleken och nåden sipprade in.”

I Antropolis har tekniken förfinats. Man reser i svävare som minner om svunna tiders bilar men naturligtvis är mer tidsanpassade och mogna i sin teknik. Klaos svävare har en kaross från en Ford av 1957 års modell, som går under beteckningen ”metropolitansk högbarock”!

Nu kan jag inte återge händelseförloppet i romanen utan att förstöra läsningen för andra. Jag kan däremot säga att det innehåller mycket av klassisk spänning mellan ont och gott, mellan krig och fred och mellan olika mänskliga valmöjligheter. Det är vad som driver romanen framåt. Den har inbyggd i sig en övertygande rörelse som pekar åt just det hållet. Det är som om Klao rör sig som berättare, han färdas från punkt till punkt, redovisar men är samtidigt en integrerad beståndsdel av själva skeendet.

Lennart Svensson visar också hur bevandrad han är i religiösa och filosofiska traditioner, både västerländska och österländska, och genom att han punktvis refererar utåt och bakåt kan man se framtidens Antropolis med mycket mänskliga ögon. I bokens andra del får vi också mycket riktigt bekanta oss med det förflutnas Metropolis. Med en modell av en Saab i handen dras Klao in i en oändlig korridor, han beskriver det som ”ett astralt Terra Incognita”, han far genom ”dörrar och väggfält som multiplicerades med oändligheten.”

Så småningom möter han en vägvisare, Geridon, som berättar att de befinner sig i Leningrad i slutet av 1900-talet. Nu börjar en svindlande Metropolis-resa och Klao får på djupet bekanta sig med det förflutnas kultur och miljöer. Han ska, med Geridons ord ”bana dig väg genom olika städer. En karta ger dig vägledning, men du måste även följa din inre kompass. Det gäller för dig att söka den omöjliga friheten, och du måste omforma det du ser och hör till klingande poesi.” Den färd som påbörjas ska jag inte berätta om. Den väntar på sina läsare. 

Men jag ska berätta helt kort om bokens tredje del, Det nya antropolis. Då är Klao tillbaka hemma. Han vaknar förvirrad men inser nog snart att hans metropolitanska resa lagt grunden för en djupare förståelse av framtiden och nuet. Hem till honom kommer vägvisaren Geridon med ett erbjudande om att han ska ingå i en ledartrojka som ska styra och vägleda staden. Det finns starka motsättningar som ska överbryggas och olika intressen spelar mot varandra. Men allt går mot sin lösning och så småningom kan man inviga sitt nya tempel, ”en vågrörelse, en dröm. En galnings triumf…”

Vi befinner oss då i en ännu avlägsnare framtid, år 3166. Här strålar ett magiskt ljus över alltsammans, men ”här fanns inga dogmer”. Historiens största konstnärer och filosofer åkallas. Svensson själv säger att romanen:

"skildrar en stad i framtiden, en kultur som drivs samman med gisselslag från vetenskap och tro, som finner en ny väg i en orolig tid. Den visar på vad som komma skall, vad som kommer att gry över världen sedan vår tids materialism och sinnesslöhet spelat ut sin roll och människan vänder ett nytt blad."

I Lennart Svenssons roman glider verkligheten och drömmarna in i varandra, utopierna och idealen blir ett med den skröpligaste tillvaro. Känslan av att inte stå på fast mark håller kvar mig i läsningen. Jag tycker mycket om detta, kanske mest av allt för att det är något för mig helt nytt och främmande. Ett spår i läsningen som jag aldrig tidigare befunnit mig i. Så det är klart att jag rekommenderar Antropolis!