László F. Földényi: Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt (Ersatz, översättning av Ervin Rosenberg)

Rationaliteten versus Gud. Se där, fyrkantigt uttryckt, ämnet för ungerske författaren László F. Földényis lilla essä med det märkvärdiga namnet Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt som utgavs i serien Ersatz Essay.

Här får vi lära oss något om geografiska – och filosofiska – avgrunder. En av dem skiljer Hegels Europa från Dostojevskijs Sibirien, en annan skiljer rationalitetens och modernitetens sfär från en uråldrig, gränslös gudstro. Hur navigerar man i en sådan värld?

Földényi börjar i det konkreta och närmar sig sakta det filosofiska. Det konkreta är naturligtvis Dostojevskij själv, våren 1854, då han efter fyra års straffarbete förflyttades som soldat till södra Sibirien. I ett samhälle omgivet av sandöken söker han i sitt lilla påvra rum vänskapen hos den unge statsåklagaren Wrangel. Denne skulle under lång tid framöver bli en stödjepunkt för Dostojevskij och han hade god inblick i den store författarens pågående arbeten. En europeisk filosof blir gemensamt studieämne för dem, Hegel. Földényi säger att man inte vet vilket av Hegels verk det handlade om, men att det högst troligt var frågan om de föreläsningar som Hegel hållit i Berlin mellan 1822 och 1831.

Varför? För att Hegel här någon gång, om än högst kortfattat, berör Sibirien. Han ska ha sagt att Sibirien knappast spelat någon roll i världshistorien. Földényi betraktar det som en självklarhet att en sådan formulering skulle ha upprört Dostojevskij, ”när han tvingades konstatera att man där borta i Europa, för vars idéer han hade dömts till döden innan han benådades och förvisades, inte tillmätte hans lidande den ringaste betydelse. Dessa lidanden drabbade honom ju i Sibirien – i en värld som inte hörde hemma i historien.”

Vägen till räddning tycks stängd. Bara ett under skulle kunna hjälpa honom. Men det utesluts av både Hegel och den europeiska anden, den som satte naturlagarna framför allt annat. Dostojevskij övertygades om att ”livet kanske har dimensioner som inte låter sig inneslutas i historien”. Han stöts ut. Det enda som kunde accepteras var undret. Kan utstötningen ändå leda till inre jämvikt och hälsa? Det fortsätter Földényi att undersöka. Förutsättningen är att de olyckliga, de som stöts ut ur historien, också är utanför den ”lyckliga” masskrets som formar den. Kan man göra annat än att gråta? Ja, man kan revoltera. För Hegel är rationaliteten ett ledord. Dostojevskij tolkade det som att det var slaktbänken som måste döljas.

”Världshistoriens väsentligaste egenskap” måste förtigas. Rationalitet tycks utesluta lidandet, den smärtsamma erfarenheten. Håller man fast vid rationaliteten av ren rädsla? Klamrar man sig fast vid lyckan? Földényi ställer frågorna och menar att en sådan människa slutligen faller offer för irrationaliteten. Friheten däremot, ”det enda gudomliga hos människan”, ligger bortom dessa begrepp. Människan måste lära känna sina gränser, inse att något står över henne, och därmed bli fri: ”Det rationella är alltid begränsat, friheten är däremot obegränsad.” Hos Hegel finns det en vilja att föra över mänskliga erfarenheter till den politiska sfären och därför bara se de politiska lösningarna som framkomliga vägar. Földényi säger att politiken alltsedan dess betyder ”uteslutning, uppdelning, splittring.” Sekulariseringen blir denna epoks ”religion” och Hegel blir en missionär som vill förmå hela mänskligheten att se hans rationella system.

Ur detta växer nu Földényis resonemang kring Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, där det heter: ”Om världshistorien kan man med andra ord säga precis allt och vad som helst, allt som flyger genom huvudet på en. Allt kan man säga utom en enda sak: att den präglas av förnuft och omdöme.” Historien är ju en konstruktion! Den är skygglappar. Och just i det geografiska ingen-mans-landet Sibirien övertygas Dostojevskij om Guds existens. Han lämnar Europa bakom sig och når till något som annars varit stängt för honom. Lidandet ger honom upplevelsen av det oändliga (det gudomliga) och han ska senare summera: ”Jag är nöjd med mitt liv.”

Földényi går sedan vägen om William Blakes syn på himmel och helvete för att visa att Dostojevskij betraktade sitt eget helvete som en förutsättning för det nya livet och de nya insikterna: ”O, Sibirien och tvångsarbetet, det var en stor lycka för mig! (…) Mina bästa tankar föddes där, nu kommer de tillbaka, men de är inte alls lika klara.”

Här finns den avgörande punkt som skiljer honom från Hegel, hans vilja att närma sig en annan och okänd värld. Hegel känner inte helvetet men är bortskämd av ödet.

Är det verkligen rimligt att dra en så skarp skiljelinje mellan förnuft och tro som Földényi gör? Vad säger att en icke-rationell och religiös institution skulle ha givit oss en annan, bättre, tillvaro? Finns det inte tillräckligt starka skäl att avvisa en sådan tanke redan utifrån de senaste hundra årens europeiska – och ryska! – utveckling? De stora monoteistiska religionerna har fått se sig sidsteppade av andra ideologier som ligger religionerna nära: nazismen, kommunismen, fascismen. Nationalismen har tidigare, och tycks ännu en gång, ha fungerat som substitut, ett slags ”tro” som både förenar och stöter bort. Och idag lever vi med en av dessa monoteismer som genomgår en väckelseperiod och som inte bara drar åt snaran kring de egna territorierna utan också öppet och ogenerat hotar Europa: islam. Moderniteten ställd i skarp kontrast till Dostojevskijs öppenhet för det andra och för lidandet tycks vara en alltför endimensionell filosofi.

2000-talet ställer oss inför utmaningar som kanske trots allt har andra inslag än de som Földényi fäster blicken på. Han säger förvisso att tekniken är 1900-talets store segrare, men nog är det tekniken – moderniteten – i kombination med de religiösa och totalitära lärorna som åstadkommit just det fasansfulla han sätter fingret på, nämligen att ”den har berövat människan hennes mänsklighet. Den har besegrat henne så listigt att den har ingivit henne illusionen om att vara en segrare trots att hon är en slav.”

Jag delar däremot hans uppfattning att det är glömskan som är det verkliga helvetet. Slaktbänken är numera en del av moderniteten och i varje ögonblick av glömska monteras den igen.