Det finns, ska jag genast medge, två typer av böcker som är svåra att skriva om. Det finns djupverkande och allvarliga böcker man bär med sig genom livet, de som förtjänar att kallas litteratur. Man recenserar inte sådana böcker, inte numera, därför att man helst vill leva med dem alldeles ifred.
Men så finns det också böcker som är om inte lättsmälta så i alla fall genomlysta från första sidan och vars berättelse egentligen inte kommer så mycket djupare än i själva sidvändandets bekräftelse på vad man förväntar sig. Jag tycker att de är mycket svåra att skriva om. Och Pierre Szalowskis roman Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är just en sådan bok. Man kan berätta vad den handlar om, man kan ha synpunkter på teknisk uppbyggnad och annat. Men att skriva om den på ett djupare plan än så blir mycket svårt.
Boken utspelar sig i isstormens Kanada 1998. Allt börjar med det skilsmässobesked som en liten grabb får året innan. Han blir så förtvivlad att han vänder sig till himlariket med en brinnande dröm om att någon mäktig ska förhindra föräldrarnas separation. Att han därmed tror sig utlösa isstormen blir bokens bärande tema.
Från söndagen den 4 januari 1998 till och med fredagen den 9 januari samma år – och med en liten knorr nio år senare – får vi följa dessa människor genom elavbrott, nya bekantskaper, oväntade konstellationer och en sidoblick på det akvarium som givit boken den märkvärdiga titeln och som är ryssen Boris själva livsprojekt. Varje kapitel avslutas dessutom med något som kunde likna en textens moralitet, alltför ofta en tämligen banal liten mening som ”Finns det något vackrare än kärlek?”, ”Vad ville himlen egentligen?” och ”Jag hade inget bättre för mig”. Man kan i det sammanhanget också konstatera att författaren helst driver berättelsen framåt med hjälp av replikerna. Det sker på bekostnad av gestaltningen samtidigt som det övertygar mig om att detta istället hade kunnat utvecklas till ett underhållande filmmanus!
Gång på gång kommer jag på mig själv med att leta efter den gömda betydelse som boktiteln kan tänkas ha. Men den är inte gömd, den är bara som bortglömd för att då och då dyka upp i iakttagelser som att fiskarna vänder simriktning vid låga temperaturer eller att de rentav simmar nära varandra, parvis. Om det ska vara en iakttagelse som går att överföra till de för isstormen kurande människorna vet jag inte, men det ligger nära till hands.
Förutom några riktigt väckelselyckliga skildringar av manlig, homosexuell kärlek finns det förstås andra utstickande toppar i berättelsen. Som när Boris och Julie hamnar under en stor, fallande och av is mycket tung gren. Han ovanpå henne och hon osannolikt sjungande mitt i olyckan fram till det att räddningen kommer (som när Boris skriker Help! och hon fyller i med verserna från den tidiga Beatles-sången). Ja, det är sådant jag kommer att minnas av den. Och det räcker inte för att uppbåda någon riktig läsglädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar