Måndagens första text

Foto: Astrid Nydahl

Det fanns ingen ursäkt alls. Varje människa som i ord, musik, scenisk framställning eller konstnärligt gestaltning uttryckte något annat än den gängse meningen fick förstås betala sitt pris - det höga. Ursäkten vi sökte var av sådan art att den fick oss alla att rodna. För fel sätt att gestalta utdömdes alltid högsta böter.

Vi trodde på fullt allvar att det Sverige vi fötts i alltjämt var Sverige. Det var det inte.

Det var ett socialmoderat lyckorike som hade för avsikt att lindra all världens plåga, som om den skulle låta sig mildras från Malmö till Uppsala och från Ravalpindi till Kabul och Mogadishu. Vi bjöd in dem alla, bugade i passkontrollen och sa: "Här kan ni bo, all inclusive". Vi slutade leta efter ursäkten. Vi somnade, mätta men alls inte belåtna. Vi anade att det fanns en annan verklighet - möjligen under huvudkudden. Men hur vi än letade fann vi bara luftbubblor och vinkorkar.

Det var gott så och vi gick in i den nya veckan leende, och ingen såg att vi hade klämmor i kinderna som gjorde leendena så breda. Vi var, vi fanns, vi finns.