Knutssons nya bok, Brevet till Betty (Heidruns), är däremot inte poetisk. Det är istället en självbiografisk prosabok som handlar om förlusten av en far. Boken är skriven som ett brev till den döda modern, hon som lät Knutsson leva ett långt liv i tron att den man han kallade pappa också var det. Men så förhöll det sig inte.
Kan man, när både styvpappan och mamman sedan länge är döda, finna någon form av förklaring? Det ter sig, om inte omöjligt, så i alla fall svårt. Knutssons metod är att skriva sig fram till preliminära svar. I själva skrivandet befinner man sig också i ett sökande.
”En vanlig fråga, när jag berättar om min nya erfarenhet, är hur jag påverkats av beskedet att jag har en annan pappa och det efter så många år. Jag brukar berätta, när jag inte kan låta bli, men det händer alltmer sällan. Jag låter det möjligen gå mer in i mig nu, än när det var alldeles nytt. Men när allt svämmar över av sorg och förvirring talar jag om det.”Jag tror att Brevet till Betty kan vara en mycket viktig bok att läsa för alla de människor som idag är unga eller just blivit vuxna, i ett samhälle där allt fler växer upp i sönderslagna familjer, i ensamförsörjares hem, i nya och nygamla konstellationer där man inte med självklarhet vet vem som är ens riktiga mamma och pappa och vem som är ”plast”, ”foster”, ”bonus” och allt man kallar dem.
Knutssons bok är naturligtvis en sorgesång. Men i botten på denna sorg ligger också en längtan och en saknad som de flesta människor kan känna igen sig i. Det är vackert, redan det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar