Ur
Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i
vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.
”Det
själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak:
runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg
dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis
kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla
fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång
från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som
dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår
själ oberörd.”
Jag tror att detta sönderfall, oavsett
vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min
vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av
denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges
det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?
”För
att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som
författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter
någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden,
anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett
annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag
var jag".
Kanske kunde man säga att den förstörelse av
grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar
individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna
igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för
mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva.
Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last
som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan
är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat
får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom
skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando
Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje
författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.
”Att
leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de
andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem
tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av
människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från
mig själv.”
Flykten finns stämplad i min panna. Så
länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den
andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall
beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att
slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig
själv jag flyr?
”Man borde göra tillvaron monoton för
att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och
händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…)
Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan
idag och igår…”
Återigen, den urgamla tanken att rutin
och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist
på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort
från detta enkla faktum.
”På dagen är jag ingenting, på
natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och
natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar
från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner
det drägligt att leva.
”Jag är handlingsförlamad – det
är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda
handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i
en organism vilken som helst.”
Handlingsförlamningen är
det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att
lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som
väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera
ändå, i viloläget och i frånvaron.
”Jag vill inte
längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag
vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”
Förställningen är den plågsammaste av alla
handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens
anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans
heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se
sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?
”Jag
själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna
andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen
som omger mig?”
Det är spiken han driver in, Pessoa.
Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det
han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid
upphunnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar