Tobbe, Öijer och Reed

Läsandet var inte särskilt viktigt i Tobbes vuxenliv. Ändå hade han mycket klara litterära preferenser. Bruno K. Öijer var en av de verkliga favoriterna. När jag gav honom hans Samlade dikter var det en senkommen present, men den kom ändå perfekt in i hans liv. Han var verkligen förtjust i Öijers dikter.

Men det fanns en annan poet som betydde oändligt mycket mer, och det var Lou Reed. Vi pratade ofta om sådana poeter - dessa New Yorks elektrifierade ordkonstnärer. De var många. Men det var alltid Lou Reed som Tobbe återkom till.

När vi fick veta att Reed skulle spela i Malmö Konserthus, det var i maj 2005 och Tobbe var bara 19 år, var saken klar, jag beställde tre biljetter. Vi åkte till Malmö, åt på en hyfsad restaurang där Tobbe talade om sin hänförelse inför vad som väntade på kvällen. Han hade svårt att förstå att han verkligen skulle få sitta på fjärde bänkraden och se Lou Reed.

Det var för övrigt sista gången jag såg Lennart Persson, den legendariska musikkritikern och delägaren i Musik&Konst, min skolkamrat från Malmö. Han skrev en väldigt negativ recension av konserten. Det rörde mig inte i ryggen för jag visste och minns så väl vad Tobias kände och erfor. Jag delade Tobbes förtjusning när det gällde de balladliknande och lugna sångerna. När Lou Reed sjöng It´s a Perfect Day stod Tobbe upp i stolen och ropade ut sin tacksamhet. Hade jag varit ung hade jag kanske också gjort det, det var ett mycket fint och värdigt framförande av en av de vackraste sånger som skrivits under den sägenomspunna epoken.

Det var en vacker, och just ikväll så minnesvärd, stund tillsammans. Astrid, jag och Tobbe tillsammans i Malmö. En perfekt dag och kväll. Vi bär den med oss.