Gabi Gleichmann: Odödlighetens elixir (Tenenbaum)

Vi slungas in i familjen Spinoza. Där irrar vi runt bland okända och kända kvarter, nationer, sammanhang och där gör vi vad vi kan för att hålla någorlunda ordning på personerna vi möter. Det är inte lätt. Och det är förstås inte meningen att det ska vara lätt. Vad vi i själva verket utsätts för är tusen år av judisk historia, en historia som handlar om familjeband, intellektuella och politiska utmaningar,  man skulle kunna kalla det för civilisationshistoria. Det är den döende Ari Spinoza som agerar allvetande berättare. Han är anspråkslös och tystlåten samtidigt som han tar på sig något av det mest anspråksfulla man kan föreställa sig. Hur berätta tusen års historia för de kvarvarande? Och hur gestalta och fiktivt skriva fram det?

Gabi Gleichmann har säkert haft ett mångårigt hästjobb med denna sin debutroman. Det i sig imponerar förstås. Ändå måste man fråga hur det kan komma sig att han valt denna nästan oöverblickbara form. Bristen på kronologi gör ju att man kastas fram och tillbaka mellan tidevarven och man blir bara av den anledningen lätt förvirrad. Men det är något annat också. Jag tänker under långa avsnitt att texten är sakligt kall. Nästan som en text från en anonym historiebok. Och så plötsligt kastar någon in svordomarna, könsorden och allt det skitiga från rännstenen och horhusen. Jag noterar då också att det finns en sorts kvinnor som frekvent träder fram här; de har svällande, lockande kroppar, de har stora bakar och bröst och de kvider när också de riktigt gamla männen tränger in i dem med sina annars så sovande penisar. Klichéer? Inte nödvändigtvis. Men ändå känns de så fjära, så långt borta från den kättja och lust de borde väcka i texten.

Ibland stannar jag upp och tänker, att det jag läser är en oändlig kedja av sammanlänkade anekdoter. Varje avsnitt har sin lilla händelse upphängd på sig. De är både intressanta och underhållande - i alla fall en hel del av dem - men de känns inte som berättelsens motor. De hänger fria i luften, och nöjer sig med det. Å andra sidan, tänker jag, hur skulle man kunna få anekdoterna att bli något annat? 

Förlaget skyltar med bokens många utländska utgåvor. Den är skriven på svenska men kommer alltså först nu på vårt språk, men den finns utgiven på bland annat engelska, tyska, ungerska och andra språk. Hur det gått till vet jag inte, men jag anar Gleichmanns förflutna som svensk kulturredaktör och ordförande för PEN bakom den framgången; en organisatoriskt begåvad man med ett omfattande kontaktnät. Däremot har jag, trots sökande, inte sett många recensioner av romanen. Sitter kritikerna fast i Lissabons gränder, på redaktionerna i Wien, bakom stridsvagnarnas muller i Prag eller stirrar de sig blinda på Shoshanas bröstvårtor när Voltaire just ska ta i dem?

Upplösningen av Odödlighetens elixir tycker jag väldigt mycket om. Den är inte bara logisk och fiffig, den är också poetiskt finsnickrad och fungerar som stor final på en mycket omfångsrik roman. Det bugar jag för.