Försumbart och betydelsefullt

Nu faller de från träden.  Foto: Astrid Nydahl

Just som ena kryckan faller med en duns föds tanken i mig: det är inte bara gå jag måste lära på nytt. Jag måste också - ännu en gång - ifrågasätta det vardagliga skrivandet.

Den bok jag ville ge ut i vinter hamnar nog i glömskans arkiv och det som föds i bloggen är så försumbart att det mest liknar damm eller dagg. Övningen är mest en fysisk rörelse för att motverka den totala förstelningen. Att min blogg dessutom är utsatt för en stalker gör det inte roligare. Tvärtom kan denna få mig att ifrågasätta det mesta jag gör i offentligen, i en stark längtan efter tystnad och ro.

På måndag är det fyra veckor sedan jag opererades och jag förbannar just nu det bakslag jag har sedan i torsdags; plötsligt blev det svårare att gå och smärtan tilltog markant.

I den stämningen går jag in i helgen. Jag njuter av barnbarnens besök; plötsligt virvlar det in ett helt gäng som placerar sig runt mig på olika stolar, fulla av infall, livsglädje och smittande kärlek.

Det försumbara är lätt att sortera från det betydelsefulla.