Poesi i förgänglighetens tecken

Höstlöven hos Tobbe. Foto: Astrid Nydahl

I Det högre ljuset, utgiven av Brända böcker i översättning av Ove Berglund skriver den ungerska poeten Sándor Weöres (1913-1989) i dikten Upplöst närvaro:

Jag själv intresserar mig inte,
och endast den säkra döden
kan rädda från objudna clownen,
det smärtar när masken blir trampad.
Finns ingenting efter döden?
Inga problem, ingen längtan.
Fortgår mitt liv efter döden?
Jag orkar och kommer att orka.
Liv eller död kan göra detsamma.
Det är harmonin jag behöver,
den kroppen inte kan bära,
förnuftet inte kan känna.

Jag märker hur jag dras till dikterna om livets förgänglighet, och om döden. Jag behöver inte säga emot dikterna. Det de förmedlar tar jag emot och begrundar. Jag behöver inga ställningstaganden. Inga åsikter. Inga banderoller eller petitioner. Jag lyssnar till Weöres som man lyssnar till sin älskades hjärtslag.

Foto: Astrid Nydahl

Jag läser också Weöres dikt Ballad om tre löv och fäster mig vid de tre sista raderna:

Där nere smutsigt, djupt och svart -
vem lyfter er ur höst och träck,
tre arma löv som föll?