Världens hjärtslag

Foto: Astrid Nydahl

När Samuel P. Huntingtons bok om civilisationernas kamp utkom skrev jag att den är en av de viktigaste fackböcker som översatts till svenska (därför att den möjliggjorde både reflektion och debatt). Jag menar fortfarande att det förhåller sig så, men undrar om inte Världens hjärtslag av den franske filosofen Alain Finkielkraut och hans tyske kollega Peter Sloterdijk mycket väl kan kvalificera sig som en parhäst i det avseendet. De säger nämligen något grundläggande om Huntingtons arbete: "Någon clash är inte hans mål, utan hans mardröm", han får inte läsas som en manual för strid, tvärtom: "han uppmanar Västerlandet att inte ingripa i andra kulturers affärer."

Nå, när nu denna kärnfråga är klargjord, så uppstår och återstår alla de andra. Och på den punkten delar filosoferna inte Huntingtons grundsyn. Tvärtom tycks de mena att vi i högsta grad måste formulera, argumentera för och vidareutveckla vad det är vi menar med demokrati och frihet. Att göra det är per definition att lägga sig i Den Andres liv och affärer.

Ett problem som vi européer brottas med, säger de, hör samman med kolonialismen, uppgörelsen med den och därmed upptäckten av Den Andre: att se dennes lidande blev en "vit mans börda" för andra gången. Nu var det inte längre menat som en kolonial suck utan som en självuppgörelse, och i förlängningen det som filosoferna menar urartade till den omvända rasismen:

"Följaktligen är bara en rasism möjlig: den vite mannens rasism. Han ensam bär skulden till våld och utstötning. Han ensam yttrar avskyvärda ting och begår gemena handlingar."

Om man godtar ett sådant tankemönster, och det menar Finkielkraut och Sloterdijk att vi gjort, så kommer despoter som Mugabe inte att passa in i schemat. När den gamle frihetskämpen med rasistiska argument satt Zimbabwe i brand, tvingat de vita bönderna i exil, plundrat landet och skickat ut sitt folk i hunger och nöd, då tiger västintellektuella av rädsla för att åter bli "den vite mannen".

I denna analys har de tunga argument från Doris Lessing, som i sina analyser av händelseförloppet kommer till den entydiga slutsatsen:

"Hur många brott har begåtts i namn av det politiskt korrekta? En mördare kan undgå att dömas om han är svart. Det är vad som skett med Mugabe under flera år."

De två filosoferna kan resonera utifrån Lessings självupplevda insikt: den omvända rasismen gav Mugabe möjlighet att genomdriva sina brott! Vilken historisk ironi!

Man skulle kunna säga att detta är ett slags plattform för de frågor som diskuteras i Världens hjärtslag. Boken handlar i högsta grad om de tabubelagda ämnen som sedan några årtionden präglar Europa i allmänhet och ett land som vårt eget i synnerhet.

Alltså: kan man diskutera kvinnlig omskärelse utan att vara rasist? Kan man resonera om kulturella värden, kollektiva normer och sociala koder utan att bli anklagad för att vara reaktionär? Kan man, för att bara ta ett ytterligare exempel ifrågasätta den politiska vänsterns projekt utan att bli betraktad som högerpolitiker?

Oavsett om jag tar fler exempel eller inte, så tror jag mig ha ett svar på den här typen av frågor. Svaret är kort och det lyder helt enkelt: Nej! Man kan inte göra det, därför att man då bryter mot ett eller flera tabun.

Finkielkraut och Sloterdijk menar att vi lever i en epok som bara är en spegelbild av romarrikets gladiatorspel: deras blodsunderhållning motsvaras idag av "en permanent världsutställning, ett planetariskt snabbköp med rikedomar, tjänster, kulinariska traditioner, men också religioner, visdom, kultur, politisk verksamhet", ja säger de, "till och med extremismen lyder hädanefter under turismen".

Vad menar de? Jag tror att de menar, att vi är mera tv-tittare än människor, att vi i högre grad är konsumenter än medborgare.

President Roosevelt sa i ett tal att vi kunde hävda vissa friheter: rätten att vara fri från fattigdom, rätten att vara fri från fruktan, yttrandefrihet och religionsfrihet. Det är fyra grundpelare för ett civiliserat samhälle. Men ställ dem mot vår samtid, hur klarar de sig då? Allt fler européer sjunker ner i fattigdom, vi fruktar gatuvåldet och de ökade sociala spänningarna, yttrandefriheten hotas hela tiden, och sist men inte minst: Jihad är raka motsatsen till religionsfrihet, Jihad är det stridsrop som vill förbjuda och förtrycka alla religiösa uttryckssätt som inte tillhör islam. Roosevelt hade haft alla skäl till oro, och det är detta slags oro som författarna formulerar, ibland drastiskt, oftast tänkvärt och hela tiden med ett stort allvar som manar till eftertanke.

Sist vill jag kommentera deras resonemang om den europeiska politiska vänstern. Eftersom jag själv på 1970-talet började mitt vuxenliv inom extremvänstern har jag ett starkt behov av att försöka förstå vad det är som lockar unga människor in i det totalitäras frestelser. Finkielkraut och Sloterdijk erbjuder många ingångar för sådan förståelse. De menar att frestelsen består i vårt behov av underkastelse, vi vill ingå i något som är större än vi själva. "Vi får inte glömma", säger Sloterdijk, "att vänsterradikalismen är en förlorarnas mytologi. Ju mer man förlorar, desto mer rätt har man".

Kan det vara så, att i en förlorarmytologi också känslan av rättfärdighet och godhet blir så stor, att den i sig skapar förutsättningarna för en tystnadens, anpassningens och den politiska korrekthetens kultur? Om det förhåller sig så, kan det också vara lättare att förstå varför Sverige utvecklat en så obehaglig kultur, där det fel sagda och det fel tänkta blir föremål för ett slags sociala och kulturella domstolsförhandlingar. Diskussionen är borta. Bara domarna finns kvar.