Det är lördagkväll. Dagen har bjudit på en del turbulens. Jag bestämde mig för att skriva ett beriktigande till den minst sagt tendentiösa recensionen i Kvällsposten. Det satte mig i brand. Jag har aldrig kunnat hantera mediala lögner trots att jag sedan mitten av 1970-talet varit en del av den (kultur-)mediala cirkusen. Nästa vecka lär jag få in i min text, men den ska förstås besvaras med nya argument för att bevisa att jag är "högerpopulist".
Men det har hänt fina saker också sedan igår. Vi bestämde oss för att delta i ett arrangemang i Köpenhamn om två veckor. Så både skit och kanel, som de säger. Det som ska hända i Köpenhamn återkommer jag förstås till. När nu kvällen kommit vet jag inte ett bättre sätt att återfinna friden än detta:
Jag är ledsen att det bara är stillbilder, Argerich är ju fantastisk att se när hon ger konsert, men detta var vad jag hittade av just detta Chopinstycke. Inspirerad därtill av ett tidigt kvällsprogram i tv.
2 kommentarer:
En bedrövlig recension av en filmarbetare ( hur väljer Expressen och Sydsvenskan sina medarbetare? Måste alla vara vänster?) som redan bestämt sig för att placera förf. i det "högerpopulistiska" skåpet. Med tanke på att rec. är f. 1957 är dock epitetet "gubbagnäll" en smula farligt att använda.
En replik från TN bör dock föregås av ett studium av den bok av Saunders som rec.( "Sockerconny") använder som tillhygge.
"Gubbagnäll" kan med fördel användas mot en person i samma ålder som kritikern, just för att han besitter de felaktiga egenskaper som kritikern själv genast genomskådat. Gubbe är man om man är född 1952 och hyser felaktiga åsikter. Gubbe är man inte om man har rätt åsikter och är född 1957.
Tack för tipset, men jag har redan skickat min replik och den kommer i KvP i veckan, tidigast tisdag.
Skicka en kommentar