Tankar på takterassen

Foto: A Nydahl

Nu när Black Country ligger bakom mig funderar jag på de reaktioner boken väckt. I veckan som gick kom en viktig dom. Målet gällde den trio från Sparkbrook i Birmingham som planerat ett dåd som vida som skulle övertrumfa 7 juli-attentaten i London. Bevisen mot de åtalade var överväldigande. I svenska medier har man väl inte hört något om saken, så jag länkar här till konkreta upplysningar om graverande omständigheter. Notera särskilt att man framhäver det faktum att ingen tipsade polisen om vad som pågick. Männen var välkända i området och deras familjer visste att de fick terrorutbildning i Pakistan, men med sin tystnad skyddade de männen och deras planläggning. Nå, det jag funderade på i det här sammanhanget är varför budbäraren - i det här fallet jag - utsätts för lögner, förtal och hån när han berättar om dessa miljöer. Är det så att all brottslighet som har med muslimer och islam att göra är bannlyst från svensk offentlighet? Jag blir mer och mer övertygad om att det förhåller sig så. Just därför finns det all anledning att fortsätta skriva om fenomenet.

För övrigt vill jag bara tipsa om den här artikeln, med anledning av gårdagens diskussioner här i bloggen om de olika musiktraditionerna:

"We went over to America last March and met with someone from NBC and I was talking about Birmingham, and reeled off 30 names of artists from the city, and he was astonished. Americans tend to think everything from the UK is from London but I encouraged them to come over to see Birmingham and they did – with some filming at the library."

Dagens musik blir The Moody Blues, gruppen som bildades i Birmingham 1964. Här ett fint gammalt klipp av Nights In White Satin: