Ord att bära med sig

Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl

Idag fick jag från Österlen via Portugal några lysande ord på vägen:

”Den är inte värd ett handslag av en vän, som inte tio vill se stenad.” 

Det där är förstås ovanligt bra formulerat, som det ofta är med gamla folkliga talesätt. Jag har burits av orden denna eländiga dag. Jag tar dem med mig på resten av veckans små och stora förflyttningar. Som alltid tycker jag om att befinna mig i Köpenhamn, där jag ska vara två dagar. Men jag avskyr, också det som alltid, att behöva tränga mig in i ett tåg som man aldrig kan känna sig trygg i. Öresundstågen och Pågatågen har alldeles för hög felfrekvens för det. Och det sista jag skulle önska vore att bli sittande i timmar ute på spåret i ett strömlöst tåg. Jag måste dock utsätta mig för den risken. I förra veckan hände det två gånger, och den sista incidenten tvingade passagerarna till mer än två timmar ute på vischan innan de kunde åka vidare i en så kallad "ersättningsbuss".

Jag tänjer på orden jag fick och tankarna kretsar kring skrivandets villkor. Ett tag trodde jag att jag för alltid hade lämnat detta skrivande, men varje dag säger det emot mig. Det tycks inte finnas så många valmöjligheter. Och den som skriver får alltid ord stämplade i pannan av andra skrivande människor. De fega och de undflyende är särskilt glada för att ta fram sådana stämplar. Å andra sidan finns dessa människoliknande existenser över hela det politiska fältet. De är när det kommer till skymfande och hånande ungefär lika flitiga. Ett annat ordspråk jag drog mig till minnes idag var

"Hundarna ylar, men karavanen drar vidare."

Nog kunde man också bära det med sig några dagar.