Merseybeat, musiken och poesin

Merseybeat, vad säger det er? Eftersom Black Country-boken snart är slutsåld har jag skissat på nästa bok i samma genre. Med all säkerhet får den titeln Merseyside eller Merseybeat. Jag vill göra en liknande reportagebok om Liverpool, landskapet där och de industriella, kulturella och sociala traditionerna och rötterna.

Min vän och kollega Per Helge har redan visat på några av poeterna i den traditionen. Den här antologin presenterar tre av dem: Adrian Henri, Roger McGough, och Brian Patten. Så här beskrivs boken hos Amazon:

"In the summer of 1967, Tony Richardson of Penguin Books took a chance. Then Penguin's Poetry Editor, he devoted number ten of the highly prestigious Penguin Modern Poets series to three unknown young writers from Liverpool. The Mersey Sound, featuring the work of Adrian Henri, Roger McGough and Brian Patten would become the biggest selling poetry anthology of all time. A Gallery to Play to is an intimate account of the lives and careers of the poets Adrian Henri, Roger McGough and Brian Patten. With unparalleled access to the three writers, Phil Bowen has written an indispensable book for anyone interested in British poetry, popular culture and society over the last forty years. Originally published in 1999, this revised edition includes new interviews with Brian Patten and Roger McGough."

Redan 2006 medverkade jag i denna antologi som Sjöfartsmuseet i Göteborg utgav i samband med en utställning. Jag skrev om Lissabon-musiken, fadon, medan Lennart Persson tog sig an Liverpool under rubriken "Gick i land med skivor från Amerika".

Det är en sida av saken. Den andra är just den popmusik som blev känd över världen som Merseybeat. Vi minns ju alla The Beatles, men det var så många fler grupper i den här rätt så milda, gitarrbaserade musiken, vilket ju markant skilde den från hårdrocken med rötterna i Birmingham, vilket Lennart Svensson påpekar i en artikel i sin blogg idag, om bland annat min bok:  

"The Black Country är en av hårdrockens födelseplatser. Led Zeppelins sångare Robert Plant var från regionen, samt grupperna Black Sabbath och Judas Priest. Som privat reflektion (OK, jag berör det även i min NyT-artikel, men bara en passant) kan sägas att Black Country är en heroisk, ärevördig plats, platsen där hårdrocken uppstod i skiftet mellan 60- och 70-tal. Liverpool, vid Atlantkusten i väster, var som alla vet en popstad, Floden Mersey gav namn på "the Merseybeat", dvs soundet som skapades av Beatles, Herman's Hermits med flera. Och i Manchester, inte långt från Liverpool och Birmingham, kom en ny popvåg på 90-talet. Men Birmingham kommer alltid att vara känt som en rockstad. En tung rockstad. Blytung").

Jag tänker för Merseysides del på sådana som Gerry & The Pacemakers, The Swinging Blue Jeans och The Zombies.

Det finns intressanta fakta att gräva fram kring denna musikkultur. Liverpool som hamnstad gav de rätta förutsättningarna. De musikaliskt begåvade grabbarna hängde i hamnarna och fick av sjömän som seglat från USA möjligheten att både köpa gitarrer och det allra senaste i skivväg. Så det är ingen tillfällighet att Lennon, McCartney och de andra från de ofta fattiga hemmens rum tog steget ut i stora världen - och lade den under sig. Se på den fina gamla videon med bilder från den tidens Liverpool och med sång av just Gerry & The Pacemakers i You´ll never walk alone:



Poesin fanns för övrigt också i dessa det tidiga 1960-talets sånger:

Gerry & The Pacemakers - Ferry cross the Mersey
(1964 on top number 8 in UK)

Life goes on day after day
Hearts torn in every way

So ferry 'cross the Mersey
'cause this land's the place I love
and here I'll stay

People they rush everywhere
Each with their own secret care

So ferry 'cross the Mersey
and always take me there
The place I love

People around every corner
They seem to smile and say
We don't care what your name is boy
We'll never turn you away

So I'll continue to say
Here I always will stay

So ferry 'cross the Mersey
'cause this land's the place I love
and here I'll stay
and here I'll stay
Here I'll stay

*

Det är förstås på sin plats att påpeka att Steve Winwood kommer från Birmingham. Han är så långt man kan komma från hårdrocken. Om inte annat kan man prova här: