Kvällsposten - en ny runda idag.

Idag har jag fått in mitt beriktigande i Kvällsposten, med anledning av den recension som där publicerades för en vecka sedan.

Min text:

I "Gubbagnäll"-recensionen av min bok "Black country" (KvP 1/2) – skriver Conny C-A Malmqvist:

"Nydahl citerar och refererar texter producerade av antiislamiska organisationer som The English Defence League (EDL), British National Party (BNP), och British Freedom Party (BFP) i kapitlet Gatans opposition. Oftast gillande." 

Det är inte korrekt. Vad jag gör är att faktiskt presentera gatans opposition också till vänster, bland annat partiet Respect och rörelsen Unite Against Fascism, samt rätt så utförligt, sakligt och resonerande om Workers Socialist Party.

Workers Socialist Party-folk i Wolverhampton. Foto: TN

I detta finns också en aspekt som handlar om hederlighet. Jag valde mycket medvetet att presentera och kritiskt analysera sex organisationer som har frågan om invandringen och islam på sin agenda, varav tre var vänsterpartier eller rörelser. Jag har dessutom en rejäl intervju med en talesman för partiet Respect, Chris Chilvers. I samband med English Defence League har jag också med en av deras kritiker, danska författaren Helle Merete Brix. Företrädare för den trotskistiska vänsterorganisationen Socialist Workers Party mötte jag i Wolverhampton, och i boken finns också bild på dem. Vilket är Malmqvists syfte, när han helt förbigår detta och talar om mitt "gillande" av de tre organisationer som inte tillhör vänstern?

Om British National Party skriver jag inte ett enda gillande ord. Skälet till det är att partiet är extremnationalistisk. Partiledaren Nick Griffin kommer från den brittiska Vit Makt-rörelsen. Varför skulle jag skriva "gillande" om ett sådant parti?

Om EDL, BNP och BFP försöker jag förhålla mig till deras egna program, och jag uttalar stark kritik mot definierade punkter. "Oftast gillande" blir det i Kvällsposten.

*

Och så svarar förstås kritikern mig genom att vrida upp bilden av mig som "högerpopulist" ännu ett varv. Under rubriken "Demonisering, Nydahl!" skriver Conny C-A Malmqvist bland annat:

Låt mig förtydliga. I sin bok refererar, citerar och kommenterar Thomas Nydahl högerextrema organisationer. Jag nämnde tre i min recension, inte alla, och jag hävdade inte heller att Nydahl är positiv till samtliga, utan endast att han oftast är positiv (gillande). När det gäller The English Defence League (EDL), som är den största högerextrema gaturörelsen i Storbritannien sedan National Front på 1970-talet och en av Anders Breiviks inspirationskällor, är han mer än positiv.

Han skriver med stor inlevelse.

"När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i europeiska länder som gett dem uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring.Ur detta handlande växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten i stället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL görs till förövare när de i själva verket aktivt går till försvar av sitt samhälle mot en ideologi och en rörelse som på sikt vill förslava dem."

Nydahl är förtjust i krigsmetaforiken. Nydahl ser niqaben och burkan som "extrema symboler som mer kan liknas vid uniformer", att "de ska sända en stark signal till det omgivande icke-muslimska samhället". En krigssignal kan tänkas. Och han skriver om de så kallade groomingbrotten; om småflickor som utsätts för grova sexuella övergrepp av pakistanska och bangladeshiska män.

Han avslutar stycket med "Här ser vi också islam som en form av krigsförklaring riktad mot de enskilda ländernas urbefolkning."

Nydahls skriverier bidrar till en demonisering av den muslimska befolkningen. Hans bok är uppskattad av nätkrigare. Den ökände högerextremisten, som går under namnet Oskorei, har exempelvis skrivit en positiv recension på sin blogg. Det säger det mesta om boken.

*

Hans Magnus Enzensberger

Mitt enkla och korta svar på dessa ord är, för att tala med Hans Magnus Enzensberger, att vi idag befinner oss i ett lågintensivt inbördeskrig med de islamister som vill underkuva all opinionsbildning, varje fritt ord och varje fri tanke. Vi fick se det nu senast med mordförsöket på Lars Hedegaard. Människor som min kritiker verkar oförmögna att förstå det. Jag är verkligen inte förtjust i krigsmetaforer. Men vi måste förstå vilken tid vi lever i. Inte ens de fasansfulla groomingbrotten - bevisade och lagförda - kan man skriva om ifall man vill slippa fördömanden från den korrekta mediaklassen. Att engelska småflickor utsätts för människohandel och grov sexuell tortyr ska man helst inte tala om. Jag tackar för mig och fortsätter på den inslagna vägen. Ni som verkligen vill veta vad min bok Black Country innehåller kan klicka här, så kommer ni till en sidan där hela innehållsförteckningen finns med.

Malmqvist skriver vidare:

"I sin bok refererar, citerar och kommenterar Thomas Nydahl högerextrema organisationer. Jag nämnde tre i min recension, inte alla."

Inte ens det har han fattat! Jag har med tre organisationer som kan samlas under en högeretikett (om man nu vill det). Men de andra tre av de totalt sex organisationer som finns med i boken är partierna Respect, Unite Against Fascism och Workers Socialist Party - de finns med för att jag ville visa hur den engelska vänstern går i islamisternas ledband. För Malmqvist är de tydligen också "högerextremister"- på annat sätt kan jag inte tolka hans ord ovan: "I sin bok refererar, citerar och kommenterar Thomas Nydahl högerextrema organisationer. Jag nämnde tre i min recension, inte alla."

Antingen har han inte läst min bok ordentligt eller så lever han i viss ideologisk förvirring. Det är stor risk att det är det sistnämnda som gäller.

Eftersom min kritiker finner det särskilt anmärkningsvärt att Oskorei recenserat min bok både initierat och positivt finner jag det lämpligt att länka till den artikeln. Länken har ni här, ett kort utdrag ur texten av Oskorei här:

"Nydahl bygger sin skildring av Black Country dels på läsning av författare så vitt skilda som Kenan Malik, Theodore Dalrymple, Friedrich Engels, Nadira Naipaul och Guillaume Faye. Dels på egna resor och vistelser där. Han inleder sin studie med att understryka att detta inte är en bok skriven för att passa in i en viss agenda.

Jag är oberoende av alla religiösa och politiska rörelser och organisationer, liksom jag är oberoende av svenska medier. - Nydahl

Detta märks också i boken, genom en befriande uppriktighet och vilja att beskriva en oroväckande historisk utveckling. Nydahl reflekterar, ställer frågor, presenterar olika perspektiv, men han ger inte svaren. Detta är ett värdefullt drag, för kanske är det en föreställning som hör hemma i den moderna eran att det alls finns svar på alla samhälleliga problem. Vad gäller utvecklingen mot ett allt hårdare klassamhälle eller ett etniskt splittrat samhälle kanske tron på enkla svar rentav är farlig. Oavsett vilket är Nydahl tydlig med sina egna utgångspunkter. Han ser hudfärg som en ointressant faktor, men är medveten om kulturens betydelse i samhälle och historia. Likaså beskriver han den respekt han känner inför den religionskritik som tidigare kopplades till vänstern."

 Vidare skriver Oskorei:

"Nydahl anknyter här i hög grad till Theodore Dalrymple. Dalrymple förklarar bland annat hövlighetens sammanbrott med en degraderad version av egalitarismen. Om alla kulturer är lika bra så har ingen rätt att förbjuda eller kritisera något uppförande. Dalrymple uttrycker det på följande vis:

”Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå… och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt”.

Nydahl tar här också upp sådant som skolans kris och samhällets ovilja att erbjuda människor en gemensam identitet. Han beskriver också hur brottsligheten förändrats, med gäng och liknande. Dessa gäng drabbar normalt de fattiga (Nydahl anknyter här till de såkallade vänsterrealisterna, kriminologer som tar brottslighetens effekter för fattiga människor på allvar). Värt att notera är förövrigt att möjligheten till emancipatorisk politisk förändring minskar i takt med den kulturella förfallsprocess Dalrymple skisserar, så den borde vara oroväckande även för den såkallade vänstern."

"Högerextremism"? Inte om ni frågar mig.